Mycket är sagt om Darwins teori om arternas ursprung, inte minst under ett jubileumsår som detta, men vad vet vi egentligen om Darwin som människa? Och i vilken relation stod den levande människan till den teori som för alltid är förknippad med Darwins namn?

Frågorna utreds i en ny bok av Sverker Sörlin, "Den blinde skaparen. En essä om Darwin och livets sammanhang". Det är en behändig liten volym med en bild på omslaget som leder tankarna till ett underskönt och lite mystiskt natursceneri i en Disneyfilm. I boken får vi veta en hel del inte bara om Darwins person utan också om den tid han verkade i.

På ett lättillgängligt sätt beskriver Sörlin teorins tillkomst och ger samtidigt inblickar i den engelska borgarklassens liv under 1800-talet genom beskrivningar av inredningar, middagar, lek och jakt. Darwin placeras i ett sammanhang som inte bara består av andra teorier utan av en konkret vardag med alla dess göranden och låtanden.

Det är få vetenskapsmän som blivit så omskrivna som Darwin och Sörlins framställning ansluter till sådant som tidigare sagts om såväl teorin som om Darwin själv. I boken framträder sålunda den noggranna och försiktiga forskaren, fritänkaren och slaverimotståndaren, sjuklingen och den barnkära pappan. Utan att skaka om gängse synsätt fungerar boken som en allmänbildande introduktion till såväl Darwin som darwinismen.

I högre grad än andra har dock Sörlin lyft fram den roll som Darwins omedelbara omgivning spelade för hans arbete. I boken beskrivs hur hela hushållet på lantgården Down där Darwin bodde, betjänter, guvernörer och Darwins egna barn, engagerades i att plantera frön, mata duvor och skriva brev för att få in exempel på udda arter från när och fjärran. Här ges bilden av ett helt hem som kom att fungera som ett laboratorium med Darwin själv som den självklara forskningsledaren.

Sörlin är som bäst när han beskriver Darwin lite på håll utan allt för många egna kommentarer. Mindre lyckat är det när han söker tränga under huden på Darwin och tolka hans känslor, exempelvis för hustrun Emma. I flera fall känns tolkningarna lite krystade. Så kan man exempelvis undra om den stora tystnad som inföll mellan makarna efter ett älskat barns död, behöver hänföras till skillnader i religiösa uppfattningar såsom Sörlin gör gällande.

Det är vanligt att ställa darwinism och religion mot varandra och det görs också i denna bok. Och visst fanns det en sådan motsättning i samtiden – och finns än i dag med bokstavstroende kristna som direkta förnekare av teorin. Man kan dock ifrågasätta Sörlins påpekande om att Darwin mer än kanske någon annan har bidragit till att avförtrolla världen, alltså tömma den på dess religiösa innehåll. Frågan är om inte darwinismen har bidragit till en förtrollning men av ett annat slag än den som vi förbinder med traditionellt kristna uppfattningar.

I kölvattnet av darwinismen myntades ordet ekologi och redan i Om arternas uppkomst framställs naturen som ett sammanhängande helt som ges en nära nog religiös karaktär. Här uttrycks en vördnad för naturen med dess myller av olika arter i nära samspel med varandra som kom att inspirera tänkare till att formulera en tro på naturen och livet som sådant som en ersättning för tron på Gud.

Ett exempel är den tyske darwinisten, filosofen Ernst Haeckel, som var den som myntade ordet ekologi och som utformade en monistisk åskådning där tillvarons grundläggande enhet framhölls. Denna monism blev för många i samtiden ett alternativ till den etablerade religionen. Den aspekten av darwinismen diskuteras inte av Sörlin. Dock kan man tycka att hans egen bok genom den romantiska omslagsbilden och undertitelns tal om ett livets sammanhang är ett uttryck just för en sådan tolkning av darwinismen.