Varför ska vi egentligen bry oss om att läsa skönlitteratur? Så inleder Azar Nafisi sin första föreläsning i ämnet engelsk litteratur vid universitetet i Teheran. Hon är nervös av flera anledningar. Premiärnerver förstås, men också något mer. Tidpunkten är strax efter den iranska revolutionen och ayatolla Khomeinis maktövertagande. Ingen vet ännu med bestämdhet vad som kommer att hända. Oro och förhoppningar blandas om vartannat, men de illavarslande tecknen duggar tätare, anhopar sig, blir omöjliga att bortse ifrån.
Så en dag blir undervisningen i engelsk litteraturhistoria plötsligt en politisk handling. Inte för att Nafisi vill det utan för att den nya regimen definierar det så.
I väst talar man i akademiska kretsar gärna om litteratur och läsning som politiska handlingar. Med hjälp av avancerade teoribildningar påvisas texters
subversiva alternativt bekräftande drag. Det är spännande ibland, men ofta förutsägbart - och inte särskilt politiskt. Politiska läsningar av litteratur når sällan utanför akademins murar.

Detta inte sagt som en kritik utan som ett måhända melankoliskt konstaterande. Och om våra makthavare sedan länge slutat betrakta litteraturen som något farligt, varför skulle då de senaste rönen inom litteraturteorin hålla dem vakna av oro långt in på småtimmarna?
Så skulle man kunna ställa upp en motsättning mellan kulturer där litteraturen fortfarande har en politisk sprängkraft och kulturer där den inte har det. Samtidigt är det lite för enkelt. Och det vet Azar Nafisi bättre än de flesta.
Efter att i åratal fått se sin tanke- och rörelsefrihet beskäras av ayatollornas godtyckliga, blodtörstiga och paranoida maktutövning tar hon till slut steget och emigrerar med sin familj till USA 1997, där hon nu är verksam vid Johns Hopkins-universitetet. Här skriver hon den bok jag precis slutat läsa och nu ska försöka göra rättvisa. Det är inte lätt. Det var länge sedan jag blev så uppslukad och omtumlad av en bok. Man behöver ju inte gå längre än till den fantastiska titeln Att läsa Lolita i Teheran. Gång på gång tvingas man ifrågasätta sina egna föreställningar om villkoren för läsning, och i detta fallet särskilt kvinnors läsning, av litteratur i en diktatur.
Det gick alltså att läsa och studera västerländsk litteratur, till och med Nabokovs grymma mästerverk, i mullornas Iran! Man diskuterade postmodernismen där som här. I en tillfällig period av "liberalisering" kunde både Paul Ricoeur och VS Naipaul gästa landet och dra fulla hus. Men det gick ändå åt helvete. Naipauls iranske värd, en försynt liten man med vissnande hy, hittas senare mördad på öppen gata, som otaliga andra ett offer för regimens nyckfulla vansinne. Men det fanns små fickor av motstånd, skapade av sådana som Nafisi och hennes studenter.

Nafisis projekt var inte politiskt i någon vanlig mening. Hon bedrev ingen explicit regimkritik på sina
lektioner. Hon hyllade inte USA och Europa. Hon lärde sina studenter läsa. Inte för att dra fram underliggande ideologier eller politiska budskap i texterna, utan för den njutning och ökade självkännedom som ett umgänge med litteraturen i bästa fall kan ge.
Motståndet från högre ort är kompakt, men också en del av hennes egna studenter protesterar vilt. När man studerar "Den store Gatsby" iscensätter man en rättegång mot boken i klassrummet. Rollen som åklagare spelas av en hängiven regimanhängare som likt en maskin spottar ur sig de inlärda fraserna om västerländsk dekadens, den store satan, och så vidare. Det är tragiskt och det är komiskt. Över huvud taget visar Nafisi hur den svarta humorn blir en taktik för att överleva i ett land som kan ha en filmcensor som bokstavligt talat är blind och där bärandet av rosa strumpor kan rendera fängelsestraff.

Att läsa litteratur blir därför en motståndshandling, men kanske inte riktigt på det sätt man som privilegierad västerlänning förväntar sig eller
fantiserar om. När arbetsvillkoren till slut blir helt omöjliga säger Nafisi upp sig. Hon samlar i stället sju av sina bästa studenter, alla unga kvinnor, och bildar en underjordisk läsecirkel med dem. Det är nu man läser "Lolita". I cirkeln löses skarvarna mellan liv och litteratur successivt upp. Litteraturen blir en språngbräda för reflexioner över egna erfarenheter, en spelplats för drömmar och självprövning. Nafisi förespråkar något så gammaldags och med våra ögon otrendigt som inlevelse när man skall läsa. "Så här läser man en roman: man andas in upplevelsen."

Men inlevelse är inte så oskyldigt eller naivt som det låter. Det är kanske rentav här det politiska är undangömt. Nafisis litteratursyn påminner om en del teoretiker som försökt reda ut förhållandet mellan romanen som konstform och demokratin som styrelseform. Namn som Georg Lukács, Michail Bachtin och den sene Jacques Derrida anmäler sig.
Nafisi skriver nämligen på flera ställen att romanen är demokratisk till sin natur. Gemensamt för de
böcker av Vladimir Nabokov, Henry James och Jane Austen som klassen studerar är detta: "I de här böckerna jämställs fantasi med empati; vi kan inte uppleva allt som andra har gått igenom, men vi kan förstå till och med de mest monstruösa romangestalter. En bra roman är en roman som visar hur komplicerade de enskilda individerna är och ger utrymme för att låta alla dessa gestalter säga sitt; därigenom kan romanen kallas demokratisk - inte för att den förespråkar demokrati utan därför att den i sig är demokratisk."

Nafisi menar därmed inte att man automatiskt blir en god och empatisk människa av att läsa litteratur. Tvärtom lär litteraturen oss att oförmågan att se andra och känna empati kan finnas också hos de bästa av oss.
Nafisis bok är först som sist en hyllning till fantasin. Rätten till fri tillgång till fantasin är en nödvändig demokratisk rättighet, skriver hon. "För att leva ett fulllödigt liv måste man ha möjlighet att offentligt gestalta och formulera privata världar, drömmar, tankar och begär, att ständigt ha tillgång till en dialog mellan den offentliga och den privata världen. Hur vet vi annars att vi har existerat, upplevt, åtrått, hatat, fruktat?"

Skildringen av den gemenskap som utvecklas mellan Afizi och hennes sju sammansvurna kvinnliga studenter i läsecirkeln blir svår att glömma. Det känns som ett stort privilegium att ha fått en liten inblick i dessa unga kvinnors liv och drömmar: ömsom blyga, ömsom uppkäftiga, ibland desperata, förtvivlade eller resignerade, men oftast så ofattbart, ofattbart modiga.