Ett fint exempel på den viktiga roll det fula spelar i litteraturen är titelfiguren i Ian Flemings Bondroman ”Goldfinger”. Han beskrivs som fet och frånstötande och oproportionerlig, ”Det var som om mr Goldfinger plockats samman av bitar av andra människors kroppar”, skriver Fleming och får honom att likna Frankensteins monster som ju är ett hopplock av andra människor, likdelar till råga på allt. Umberto Eco citerar Flemings beskrivning av Goldfinger i sin Om fulhet – en systervolym till den fem år gamla ”Om skönhet”.

Vad Eco inte berättar men som kan vara viktigt i sammanhanget är att Fleming uppkallade sin skurk efter en verklig person, ett av hans hatobjekt: den ungerskfödde arkitekten Ernö Goldfinger, upphovsmannen till stora byggnadsprojekt i 50- och 60-talens England i en arkitekturstil som snabbt döptes till neobrutalism. Det var inte en ful människa Fleming ville brännmärka, utan en människa vars skapelser förfulade världen.

Goldfingers mest kända hus är hyreshuset Trellick Tower norr om Notting Hill i London. Fleming förskonades från att se denna 32 våningars orgie i ren betong, han dog innan det stod färdigt. Och han förskonades också från den kultstatus huset kommit att få. Numera är Trellick Tower K-märkt, folk står i kö för att få flytta in där och de få våningar som säljs går för skyhöga priser. Goldfingers neobrutalism har blivit åtråvärd och vacker.

Trellick Tower illustrerar ett utbrett fenomen: något som en gång var fult har blivit skönt. ”Fair is foul and foul is fair”, ”skönt är fult och fult är skönt”, säger häxorna i Shakespeares ”Macbeth”. Omkastningarna av skönt och fult, de som tiden och modena, olika kulturer, smakriktningar och konstnärer utför, är ett ledmotiv i Ecos bok. Han citerar Carl Jung som i det fula hos den då nyutkomna ”Odysseus” av Joyce såg morgondagens skönhet.

En kvalitet hos ”Om fulhet” är att den är så befriande ohistorisk. I en tid då epoktänkande och kronologier kommit att uppfattas som själva inbegreppet av kunskap, ibland också som dess slutpunkt, är Eco associativ och fri. Han kryssar mellan tre årtusendens konst, filosofi, teologi, skönlitteratur, reklam, fotografi och film som mellan möbler i sitt eget vardagsrum. Hans hemhörighet i olika tider är lika självklar som häpnadsväckande.

Även om Eco börjar i den grekiska och romerska antiken och slutar med nutida masskultur, kitsch och camp, hos punkare, goter och skräckfilmare är tidsrastret underordnat. ”Om fulhet” är som en av dessa vindlande och fantasifulla medeltida encyklopedier Eco själv forskat i, som bildsatta essäer av Michel de Montaigne eller Walter Benjamin. Hans viktigaste inspirationskälla hittar jag ändå i en annan lärdomsgigant som Eco bara nämner i förbigående: italienaren Mario Praz, vars banbrytande bok ”The Romantic Agony” excellerar i liknande vällustiga kataloger av obehagligheter.

Eco ordnar, klassicificerar och namnger sina ofta obskyra exempel för att förstå fulhetens olika uppenbarelseformer. Här finns avsnitt som ”Det fula, det komiska och det obscena”, ”Det kusliga”, ”Monster och järtecken” och ”Kvinnlig fulhet från antiken till barocken”.

Och det fula som begrepp vidgar sig allteftersom nästan oändligt. Det kommer i själva verket att täcka en hel mängd olika negationer, avvikelser från ideal och normer: det frånstötande, det förvrängda, det vämjeliga, det obscena, det onda, det demoniska, det sataniska, det fasansfulla, det skräckinjagande, det grymma, det bisarra, det groteska, det makabra, det naturvidriga, det abnorma, det perversa, det våldsamma, det monstruösa, det kuriösa, det kusliga, det katastrofala, det förbjudna, det outsägliga – allt detta och mer därtill innefattas i Ecos fulhet.

Man frågar sig om en sådan vidgning av idén om det fula är önskvärd. Men tack vare den fångar han sådant som annars vore svårt att tala om – och svårt att visa. Styrkan med boken är inte bara det fantasifulla ordnandet utan också konkretionen, genom mängder av ofta rätt okända texter och bilder. ”Om fulhet” är liksom ”Om skönhet” uppbyggd som ett kommenterat kollage.

Är något en lärdom av hans bok är det att fulhet är ännu svårare att definiera än skönhet och att försöken som gjorts under århundradena med tiden blivit smått löjliga. Fulhet liksom skönhet ligger till stor del i betraktarens ögon. Tänk på Konferenciern i musikalen ”Cabaret” som visar upp sin trolovade, en gorilla, och sjunger ”If you could see her with my eyes she wouldn’t look ugly at all”.

Men det är inte de privata uppfattningarna om skönt och fult som Eco sysslar med (det gjorde ju inte heller Konferenciern som genom sitt ironiska sångnummer ville brännmärka antisemitism) utan det är de kulturella. Han pekar på hur kristendomen har skapat en av de märkligaste och mäktigaste omsvängningarna i uppfattningen skönt–fult när man några hundra år efter Jesu död på korset lyckas få bilden av en utmärglad, blodig, smutsig och döende kropp att dyrkas som vacker. Det idealet gäller än idag.

Kristendomen är uppbrottet från grekernas fysiska, kroppsliga skönhetsideal; det som var frånstötande i det yttre blir nu tecknet på det inre, verkligare och andliga. Bilder av Kristus på korset blir också ett viktigt redskap i en mental omsvängning hos miljoner människor: identifikationen med lidandet som något skönt och gott; det pekar mot Gud och det eviga livet. Eco talar också om en lidandets erotik, fast han reder aldrig ut de komplicerade sambanden en sådan har med kristendomen.

”Människan älskar grymma skådespel och har gjort det ända sedan de romerska amfiteatrarnas tid”, skriver Eco, latinaren som accepterar en sådan tanke lättare än nordbon. Han visar Tizians fasansfulla målning ”Flåendet av Marsyas” och citerar romantikern Schiller som ser en ”naturlig böjelse” för det fasansfulla hos människan. En sådan böjelse är en viktig nyckel särskilt till romantiken – den gotiska romanen, Mary Shelleys ”Frankenstein” och Poes fantastiska historier – men också till den senare dekadentismen med dess kult av nattvärlden och det urartade, som i Oscar Wildes ”Salome” eller Aubrey Beardsleys teckningar. ”What is true is only what is horrible” skriver en av de mest hängivna romantikerna (som Eco konstigt nog inte citerar), Thomas Beddoes i ”Death’s Jest Book”.

En viktig tråd som leder från grekerna Aristoteles och Plutarkos och framåt är tanken att konsten har förmågan att göra det fula vackert. I konsten blir sådant värdefullt som annars inte skulle ha varit det. Man kan, som Aristoteles när han talar om tragedin, se den förvandlingen som en kvalitet hos konsten, det hos den som kan förändra livet för åskådaren och läsaren, liksom för konstnären och författaren. Eller kan man, som Friedrich Nietzsche, se det som tecknet på konstens ytlighet och lögnaktighet: ”Konsten har vi för att slippa gå till botten med sanningen”, skriver Nietzsche. Men han är ju vår kulturhistorias mest radikale och minst kompromissvillige; han uppfattar alla språkets begrepp som lögnaktiga, därför att de kränker skillnader, gör det likt som annars inte skulle varit det.

Det gör inte Eco. Hans bok är enastående, den är en tankeväckande och närmast outtömlig hyllning till mångfalden, den som gör det fula så mycket större och kanske också så mycket mer fascinerande än det sköna. Han förklarar inte varför det fula fascinerar men läser man hans bok upplever man att man när som helst kommer att förstå det.

Carl-Johan Malmberg

kultur@svd.se