Det finns uttryck, uttalanden, händelser, epitet, ord och Gud vet allt som cirkulerar i språket och i det allmänna medvetandet och som synes outrotliga. Varför skall de då förhoppningsvis rotas ut? Jo, därför att de så påfallande ofta är helt osanna eller möjligen missförstådda men alltid framställs som sanna. Om sådant har nu Peter Olausson skrivit en inspirerad och inspirerande bok, Faktoider. Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar.

Titeln beskriver väl vad det rör sig om. Begreppet faktoid lär ha myntats av Norman Mailer och introducerades i Sverige av Martin Kylhammar. Boken bjuder för övrigt inte bara på faktoider i egentlig mening, utan också på allmän språkvetenskap som folk­etymologier och felaktigt uppfattade etymologier och missuppfattade översättningar (ett klassiskt exempel är Rotten Row i London, som är en folketymologi av Route de Roi), där man helt enkelt genomfört språkliga rationaliseringar för att passa det egna tungomålet. Ibland har till exempel uttryck tillskrivna kända personer en sorts inre sanning: de är inte autentiska, men säger något om den som kanske skulle kunna ha sagt det.

En närbesläktad genre är så kallade ”klintbergare”, vandringssägner uppkallade efter Bengt af Klintberg och hans fenomenala böcker i ämnet.

Nej, mina vänner, Göring osäkrade inte revolvern när han hörde ordet kultur (i själva verket var han ju, på sitt perverterade sätt, synnerligen kulturintresserad). Nej, Rick säger inte ”play it again, Sam”, i Casablanca. Nej, Holmes säger inte ”elementärt, min käre Watson”. Den blide dr Guillotin uppfann inte giljotinen. Och sade verkligen Per Ahlmark ”lycka till” vid ett famöst tillfälle? Jag har hört att han faktiskt inte gjorde det.

Missförstånd av det här slaget finns i alla språk. I franskan finns till exempel något som kallas ”le mot de Cambronne”, cambronneord, som betecknar ett stoiskt eller drastiskt avsnoppande svar. Enligt skrönan skall general Cambronne vid Waterloo, tillsammans med sina soldater omringad av engelsmännen och uppmanad att ge sig, ha yttrat: ”Det gamla gardet dör men ger sig icke.” I själva verket var repliken påhittad av en journalist. Enligt generalen själv sade han ”merde!”, alltså det mer prosaiska ”skit” eller ”fan”. Men medge att skrönan har betydligt mer äktfransk gloire i sig. Så skall det låta från en av kejsarens generaler!

Ingen av dessa faktoider finns i Olaussons bok och vi faktoid­bitare har ju våra egna favoriter, eller i förekommande fall hatobjekt. Här finner vi två av mina. Marie Antoinette sade aldrig det där med bröd och kakor och Voltaire bedyrade inte att han var beredd att gå i döden för någons rätt att hysa enligt honom vederstyggliga åsikter.

Det finns emellertid mycket, mycket mer att hämta och som närmast patologisk kalenderbitare blir man förbluffad av hur seglivade så många faktoider är. Att den danske kungen Kristian II, i Sverige kallad ”tyrann”, i sitt hemland skulle ha kallats ”den gode” är något som ofta upprepas. Helt fel. I ”Cajsa Wargs kokbok” står inte alls ”man tager vad man haver”. Einstein var ingen svagpresterande skolelev. Hitler vägrade inte att hälsa på Jesse Owens i OS 1936.

Och när det gäller OS som snart är instundande passar Olausson på att avliva myter om bland annat spelens historia och om de olympiska ringarna. Och varför skulle Adam och Eva ha ätit just ett äpple, då det inte nämns i Bibeln. Och, tyvärr, Newton fick inte ett äpple i huvudet, arma förtalade frukt.

Så här håller det på och så här håller man på under 384 sidors härlig läsning. Det är lätt att bli förbluffad eller förbannad, men lika gärna road av hur korkat det kan bli. Peter Olausson har utfört ett jättearbete och plöjt ett omfattande källmaterial från uppslagsböcker, ordböcker, citatsamlingar, nätet och tidningar och tidskrifter. Som den borne kalenderbitare han är ger han aldrig upp.

Skall vi se en smula allvarligt på det hela, så är det dessutom en viktig bok. I det enorma medieflödet i vår tid blir så mycket så fel – SvD har ju numera i Lars Ryding en idog faktagranskare som sanerar det som blir tokigt. Det här är en bok som inte borde saknas på någon tidnings- eller tv-redaktion, ty fel kan inte bara vara underhållande, de kan leda fel också.

Elementärt, min käre Watson (hoppsan!).



Fakta

Platt påstående

”Under medeltiden trodde alla att jorden var platt.” Nej, de allra flesta människor trodde det inte, där­emot var det en vanlig uppfattning att jorden var sfärisk. Förmodligen rör det sig om en rad sammanblandningar, som med diskussionen om antipodernas existens, alltså om det fanns männi­skor söder om ekvatorn och striden om huruvida solen snurrar kring jorden eller tvärtom. Något kyrkligt påbud om att anse att jorden var platt fanns inte heller.



Grundmurat fel

”Kinesiska muren kan ses från månen.” Det kan den inte alls, enligt alla vederhäftiga beräkningar och satellitfoton. Antagligen rör det sig om en skröna som har sin grund i ett sätt att överdrivet hylla mänskliga storverk. Muren är för övrigt inte en enda lång mur, utan består av bland annat stora lervärn och bergskammar. Den ”riktiga” mur vi ser på foton är en restaurerad del utanför Peking.



Hallå jorden!

”Månlandningen har aldrig ägt rum.” En faktoid som kan hänföras till de alltid så populära konspirationsteorierna, spridd genom dokumentärfilmer och obskyra tidskrifter där man ”mätt” vinklar och studerat skuggor. Besläktad med till exempel teorier om morden på bröderna Kennedy, där det självfallet – kolla vinkeln! – inte kan röra sig om en ensam mördare. Jämför Palmespanarna i Sverige.



Katten också

”I en stad finns det lika många råttor som människor.” En enormt spridd skräckskröna som måhända speglar den urbana männi­skans osäkerhet inför naturen. En vederhäftig beräkning hävdar att det rör sig om en råtta per 36 invånare.



Kalkonskröna

”Viktorianerna satte kjolar på möblernas ben och klädde kalkonlåren och -benen med silkespapper.” Ett överdrivet och direkt osant sätt att driva med den viktorianska erans påstådda pryderi och anständighetsmani, som tillbakavisats av bland andra historikern Peter Gay. Några kjolar satte man inte på möblerna, däremot prydde man kalkonernas ben och lår med silkespapper. Av dekorativa eller praktiska skäl sker det än idag.



Processrätt

”Miljontals kvinnor brändes under häxprocesserna.” En någorlunda adekvat siffra torde vara under 100000 för hela Europa, förvisso fasaväckande isig. Inte heller avrättades tusentals kvinnor i Sverige, rätt siffra torde vara 300. Av dem var det bara en som brändes levande, de andra togs först av daga genom hängning eller halshuggning.

Mats Gellerfelt