I sin förra roman ”Den långsamme” skrev J M Coetzee om en äldre man som blev vettlöst förälskad i en ung kvinna, sin sköterska. När han insåg att han inte kunde vinna kvinnans kärlek, blev mannen i stället ställföreträdande gudfar för kvinnans barn, en välgörare, inte en älskare.

Romanen fick dessutom metalitterär syftning när Coetzees ­följeslagerska Elizabeth Costello, den fiktiva författarinnan från ”Elizabeth Costello” och genrehybriden ”Djurens liv”, dök upp som för att ställa gestalten till svars. Coetzee spelade över flera plan i romanen, från inkännande psykologisk realism till den eleganta metatextuella ironin. Så kom han också undan den sentimentala risk som själva grundhistorien rymde, samtidigt som denna gav förankring och psykologisk motivering för den ironiska leken.

Även i sin nya bok Ett dåligt år skriver Coetzee om en äldre man, den här gången en författare med betydande likheter med Coetzee själv (en sydafrikan som lever i Australien, som har skrivit en roman kallad ”I väntan på barbarerna”, men han är sex år äldre än Coetzee), som träder in i ett gåtfullt förhållande med en yngre kvinna, en granne som han lejer för att renskriva de lärostycken eller ”åsikter” han talar in på diktafon. Kvinnan, Anya, lever med en man, Alan, som blir en representant för den nya ekonomin, de snabba klippen och den närmast religiösa tron på den människoskapade företeelse som brukar kallas marknad.

Författaren, med initialerna J C, är Alans motsats. Han drar sig undan vimlets yra och hyllar ett passivt och iakttagande ideal, en hållning som i sin klarsyn och sina oväntade vändningar kan ­påminna om Montaignes undandragenhet.

I sina anteckningar analyserar J C kritiskt sin (vår) samtid. Han skriver om fångarna på Guantánamobasen, behandlingen av djuren, Harold Pinters angrepp på Tony Blair i Nobelpristalet och demokratins inbyggda dilem­man. Men oftast är J C mindre politisk, eller mer indirekt politisk, som när han hyllar den moraliska hållningen i Dostojevskijs och Tolstojs romaner på trots mot Foucaults och Barthes kritik av författaravsikten eller i en notering om förändrade mönster i det engelska skriftspråket.

Den fiktive författaren J C skapar också oväntade samband, som när han ser Kurosawas mästerverk ”Sju samurajer” som en beskrivning av den moderna statens uppkomst eller när han anför idén om ”intelligent design” som ett filosofiskt och intellek­tuellt överlägset alternativ till den hävdvunna västerländska vetenskaps- och förnuftstron.

Den fiktive författarens anteckningar är en linje i boken. En annan utgörs av författarens förhållande till Anya och hennes man. Anya är kluven, reserverad men också alltmer tillgiven i sin syn på den äldre mannen. Alan är däremot helt inriktad på strid. Han förbereder ett attentat mot författarens ekonomi, ett attentat som denne omöjligen skulle kunna upptäcka i sin världsfrånvända passivitet. Tydligare än så kan konflikten mellan den filosofiskt motiverade icke-aktiviteten och den moderna ekonomins aktivistiska icke-moral knappast tecknas.

Coetzee markerar romanens skilda linjer grafiskt. På sidornas övre del kan vi läsa J C:s anteckningar, mellandelen markerar dennes reaktioner på Anya, medan vi på den nedersta delen får följa Anyas, och indirekt Alans, reaktioner på skeendet. De olika textpartierna bildar sina egna sammanhang, men de ingår också i växelverkan med varandra i föregripanden, kommentarer och reaktioner. Arrangemanget påminner om ”Djurens liv”, där Elizabeth Costellos föreläsningar vid Princeton vävs in i en berättelse om författarinnans besök vid Princeton (allt var i sin tur de föreläsningar som Coetzee höll vid universitetet).

Liksom i ”Djurens liv” fogar Coetzee in anteckningar, infall och utkast i en fiktiv ram, men det handlar om essäutkast som speglar Coetzees egen hållning. Om han fogade in en metafiktiv ironi i den psykologiska realismen i ”Den långsamme” väver han den här gången in en essäistisk samtidsanalys i en psykologisk och realistisk ram.

Det innebär också att vi tydligare ser Coetzees egna ställningstaganden. I sin mer gestaltande prosa komplicerar Coetzee virtuost moralen; ingenting är så entydigt som det i förstone kan verka. När han i stället arbetar in essäer och utkast verkar dessa även i sin egen rätt, även om det tekniska arrangemanget kan inbjuda till problematiserande läsningar som om vi aldrig kan vara riktigt säkra på vad som sägs av Coetzee själv och vad som främst är en del av personbeskrivningen.

Den här gången tror jag dock att vi skall se de insprängda utkasten som uttryck för Coetzees personliga hållning. I långa stycken speglar de hans filosofiska och litterära skarpsinne, någon gång kan hans idéer mer ytligt bekräfta dagens politiskt korrekta (alltså allmänt anständiga) ställningstaganden.

Om de inte alltid överraskar intellektuellt, blir de ändock en del i personteckningen. Så väl integrerad är romanen, trots hugskott som pekar i de mest skif­tande riktningar och ett grafiskt arrangemang som inbjuder till söndertrasande läsningar. J M Coetzees mästerskap är med and­ra ord intakt.