Bekräftelse för alienerad

Nedsjunken i min fåtölj har jag med belåtet kluckande avsmakat årets Berglin och funnit att denna årgång är ännu mer förnämlig än fjolårets. En förklaring till detta är möjligen att Jan Berglin inte längre ensam ansvarar för produkten utan lyckats övertala hustrun Maria att motvilligt återinträda som medskapare. Jag anar hennes medverkan i vissa teckningar med feministisk tendens, till exempel bokens sista, där man ser en obehagligt påträngande krograggare luta sig över en föga charmerad dam och flåsa: ”Man kanske ska passa sig.. Är du en sån där elitfeminist? Hö, Hö..” Hon svarar med en smash: ”Näe.. Jag harvar i division fem. I trängda lägen går jag direkt på smalbenen.”

Annars är det ju mestadels de bildade medelålders och äldre männens lätt melankoliska världsbild som speglas i dessa odödliga teckningar.

Eftersom världsbilden i nästan varje detalj överensstämmer med min egen känner jag mig sorgmodigt bekräftad och åtminstone tillfälligt uppiggad. Här uttrycks precis den förvirring och alienerade besvikelse jag själv och andra kulturkonservativa SvD-läsare känner inför den svenska grundskolan och högskolan, kvällspressen, skvallerkulturen, språkmaterialistisk poesi, statsföretaget Akademiska hus, den borgerliga bildningens förfall, felaktiga böjningar av latinska substantiv och mycket annat.

Den inte oviktiga skillnaden är förstås att Jan Berglin kan formulera vår lätt föråldrade världsbild så att vanligt folk exploderar av skratt istället för att bara surt rycka på axlarna och fnysa om ”reaktionära gubbstruttar”.

Berglins tolva innehåller, förutom allt annat förträffligt, en rad snillrika julklappstips. Vad sägs till exempel om att ge en frånskild, lite förryckt syster i 40-årsåldern en virkad kamouflagetröja att trä över lådvinet? Är det inte just vad en sådan syster behöver för att skydda sin integritet mot alla politiskt korrekta moralister i dagens förvirrade svenska samhälle?