Den Njáls saga, som nu presenteras för svenska ungdomar, kan närmast betecknas som en kulturhistorisk bilderbok. Stommen, själva sagan, är återberättad på isländska av Brynhildur Thórarinsdóttir och starkt reducerad. I Hjalmar Alvings klassiska översättning är sagan en bok på 400 sidor, här omfattar den 60 sidor inklusive illustrationer och faktarutor. De mest kända episoderna finns med: Gunnar på Lidarände, som inte förmådde lämna sin fagra gård för att gå i landsflykt, Hallgerd, som vägrade ge mannen en hårlock att ha till bågsträng, branden hemma hos Njál på Bergtorshvol.
Thórarinsdóttir har lyckats rädda något av själva atmosfären. Men när så mycket folk och miljöer skalats bort, blir det tydligare än någonsin hur grymma de isländska sagorna är. Svärd svingas, huvuden rullar, blodshämnd krävs ut i led efter led, Njál den ende som söker fred och försoning omkommer.
Kvinnorna sår split och eggar sina män att värja hedern med stridsyxan.

Nå, sagan är nu som den är, och för att sentida läsare skall förstå den bättre är sidorna späckade med kulturnotiser, historiska förklaringar, beskrivningar av vikingatidens samhälle etcetera och allt det där samverkar till en nyttig fackbok snarare än till en skönlitterär upplevelse.
Det rika bildmaterialet bidrar till åskådligheten. Utöver fotografier av landskap och fornfynd är boken genomgående illustrerad av Margrét E Laxness. Hon arbetar med starka, klara färger och kraftfulla, nästan groteska gestalter, som väl anpassar sig till berättelsen.
Såvitt jag kan bedöma fungerar översättningen bra, men jag skulle vilja ställa en principiell fråga. Jag har här framhärdat med att skriva Gunnar på Lidarände, trots att han i denna översättning kallas Gunnar på Lidsände. Detta är säkert en korrekt beteckning på mannen från gården högst uppe på backen, Hlidarende. Men vi har också en svensk tradition att ta hänsyn till alltifrån Heidenstams vemodsfyllda dikt "För mig finns ingen väg från hemmets dörr" till de politiska satirer om Svitjod, som prästgårdsarrendatorn och riksdagsmannen Gunnar Ericsson, Astrid Lindgrens bror, publicerade tillsammans med tecknaren EWK under pseudonymen Gunnar på Lid-arrende. Skall vi numera helt bortse från sambandet bakåt?