Stig Dagerman gasade ihjäl sig. Victoria Benedictson skar halsen av sig. Harry Martinson begick harakiri med en sax. Karin Boye tog sömntabletter. Vilhelm Moberg gick i sjön. Hjalmar Gullberg likaså. Listan på författare som tagit sig av daga kan göras lång, men knappast längre än för vilken yrkesgrupp som helst. Människor tar livet av sig alldeles oavsett om de skriver dikter eller inte, bara i Sverige fler än tusen per år.

Och alla har de sina anledningar. De ovannämnda författarnas dödar var varken mer sym­boliska eller innebördsrika än ­andras. Bara beklagliga, som alla självmord.

Ändå odlades en gång i världen en särskild romantik kring just författarsjälvmordet. Det var på den tiden då poeter ansågs känsligare än andra, mer själfulla och mottagliga för världens lidande. Det skapande geniet bar på ett mörkt löfte om en förtida död. Den som inte infriade det betraktades närmast som en bluff.

Så är det inte längre, tack och lov. Vår tid köper inte konstnärsmyten, tillskriver inte författaren någon annan uppgift än att skriva böcker. Att tala om ”författarsjälvmord” som en kategori för sig känns både osunt och löjligt. Därom vittnar paradoxalt också en ny antologi, Att göra av med sig själv. Texter om författarsjälvmord (med ordet ”FÖRFATTARSJÄLVMORD” i stora braskande bokstäver på ryggen).

Riktigt vad redaktionen tänkt sig att det skulle bli för en bok vet jag inte, men med undantag för ett lätt romantiserande förord är de uppemot 40 medverkande skribenternas olust, motvilja ­eller åtminstone sunda skepsis inför ämnet påtaglig.

Litteraturvetarnas bidrag är försiktiga. Visst skriver man om i förtid avslutade författarskap – Sylvia Plaths, Yukio Mishimas, Ingeborg Bachmanns, Dagermans – men man passar sig noga för att läsa dem som något slags avskedsbrev, förebud eller rop på hjälp. Självmordet ”förblir alltid ett val, skilt från dikten”, påpekar Elise Ingvarsson klokt i en analys av Åsa Nelvins (1951–1981) postumt utgivna diktsamling ”Gattet”.

Lika noga passar man sig för att generalisera, att tala om författaren som representant för sitt skrå. Magnus Ringgrens bidrag är i form av ett brev till vännen Willy Granqvist (1948–1985). ”Finns det en självmordets konstnärliga tradition? Jag tror inte det lika lite som jag tror på det vansinnets träd som sen romantiken låtsats växa mitt i konsten och till vilket man skulle kunna ympa sej för att få större kraft och ryktbarhet.” Stefan Foconi skriver lika personligt och vackert om Jan Kauri (1953–1999), och med samma självklara avståndstagande från idén om självspillandet som en estetisk tradition. Athena Farrokhzad tar indirekt avstånd från hela projektet. Hennes text består kort och gott av ”ett avskedsbrev till idén om min medverkan i antologin”.

Bland de skönlitterära bidragen (till antalet fler än de essäistiska) utmärker sig Amelie Björcks dialog mellan olika sidor av Sonja Åkessons personlighet. Åkesson, ja, hon som inte tog livet av sig. Liksom Björck tillgriper flera av poeterna sin poetiska frihet och skriver om något helt annat, om döden i vid mening. Humor och respektlöshet saknas inte.

Roligast är Per Thörns remix av en debattartikel av Jan Myrdal. Några av de prosalyriska texterna känns dock i lättviktigaste laget, bagateller man både kan ha och mista.

För antologins kulturhistoriska djupdykning svarar Bo I Cavefors. I en briljant essä resonerar han kring den katolska kyrkans brottning med suicidproblemet, relationen mellan självmord och martyrskap å ena sidan, det nödvändiga fördömandet å den and­ra, och för resonemanget fram till ”dagens självmordsbombare som borde vara ett större prob­lem för islams teologer än för stormaktspresidenter”.

Nikanor Teratologen skriver likaledes lärt och initierat med utgångspunkt i den judisk-kristna idétraditionen. Han är också den ende som uttryckligen ställer sig frågan vad som egentligen ligger i ordet ”författarsjälvmord”.

Liksom övriga skribenter duckar han dock för frågan och skriver om något som ligger honom varmare om hjärtat. I hans fall me­deltida smutskastningsstrategier.

Den höga kvoten intressanta och välskrivna bidrag till trots, ger de medverkandes ovilja att sluta upp kring själva premissen boken ett mycket spretigt intryck. ”Att göra av med sig själv. Texter om författarsjälvmord” samlar texter som tydligt markerar att de helst skulle vilja befinna sig någon helt annanstans.

Fabian Kastner

litteratur@svd.se

Fler artiklar