I en teckning av Berglins möts två personer på bokmässan:

– Vad är det för bok du har köpt?

– Det är en bok om Liza Marklund! Det är i alla fall hon på omslaget.

Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska är en bok om Claire Castillon. Det är i alla fall hon på omslaget. Liksom Marklund pryder ofta Castillon sina bokomslag. Närmare bestämt fem gånger av sju, i originalutgåvorna. Hon har skrivit fem romaner, en teaterpjäs och nu två novellsamlingar sedan debuten som 25-åring år 2000. På den franska utgåvan av ”Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska” från i fjol visar hon nacken, men på den svenska ser man henne en face.

Hon är mycket vacker. Först tycks mig hennes leende tilltalande och inbjudande, som på en reklambild för en exklusiv nattkräm. Men efter att ha läst ett par av de korta novellerna ger mig bilden en helt annan känsla. Rådjursögonen skärskådar mig, roat och kritiskt.

Hennes 23 nya noveller nagelfar parrelationer. Och de som berättas är inga danser på rosor, inga vies en rose. Snarare en noir. Svart humor. Texternas antagonister (mer så än älskande) mästrar, misstror och misshandlar varandra å det grövsta. Det handlar om sjuka maktförhållanden, om manlig men också kvinnlig härskarteknik, kvinnlig men också manlig undfallenhet, samt om den bistra vardag som inget långt förhållande helt förskonas från.

De 19 novellerna i förra samlingen ”Insekt” handlade om mor-dotter-relationer. Men misären är densamma. Och stilen. Castillon tycks ha skapat sig ett eget litterärt format, en egen genre: den drastiska, burleska kortnovellen utformad närmast som en gåta som ofta får sin lösning med novellens upplösning, som en punchline. ”– Va, håller hon på att föda samtidigt som maken bara sitter och vill ha råd om sin karriär!… – Nä fy!, är det sin egen pappa hon förför!...”

Svartsjukan, lidelsen, tristessen med mera förvrids parodiskt, och visst vinner Castillon en del på att renodla. Vanliga par-sjukor görs tydliga. Men överdrifterna blir ingen enastående litteratur. Den brittiske kritikern James Wood citerar Henry James på försättsbladet till sin nya studie ”How fiction works”: ”There is only one recipe – to care a great deal for the cookery.” Det är Claire Castillons problem. Hon bryr sig inte tillräckligt om sin litterära kokkonst. Hon handskas inte särskilt varsamt med sina ”råvaror”, romanfigurerna, utan låter dem alltför lättvindigt utsättas för inte särskilt trovärdiga situationer och händelser. Texternas korthet gör vidare att läsaren inte hinner identifiera sig med någon av dem. Medkänslan tillåts aldrig mogna.

Sammantaget gör detta att Castillons litterära konstruktioner blir svåra att ta på allvar.

Undantagsvis skriver hon mer med känslan än smartheten, och då kan det bli riktigt fint. Men de flesta styckena blir sällan stort mer än anekdoter, om än ofta träffande och underhållande.

Novellerna har förresten 14 olika översättare! Jag kommer på mig med att inte alls ha funderat över eventuella språkliga olikheter mellan texterna. Hur ska det då tolkas, att jag inte märker skillnad? Äsch, pass.