”Tänk om Ithaka låg i Östersjön”, löd rubriken på en understreckare av Per Högselius härom dagen (2/1). Den behandlar italienaren Felice Vincis teorier om att den homeriska världens hjältar i själva verket irrade omkring på Östersjön och inte på Medelhavet. Bland annat skall amatörforskaren Vinci ha velat placera Odysseus hemö till den låglänta skärgården söder om danska Fyn. På en av dessa öar, Ærö med den lilla skepparstaden Marstal, utspelar sig författaren Carsten Jensens – själv en av stadens sjömanssöner – väldiga krönikeroman Vi, de drunknade. ”Albert mindes mycket väl det intryck Odysséen hade gjort på honom med dess berättelse om Telemachos som i tjugo år väntar på sin far och aldrig tvivlar på att han är vid liv. Det var kanske då som hans liv fann sin kurs.”

Det må vara hur det vill med de faktiska omständigheterna kring det antika eposets topografi, men öarna förenas hur som helst av att livet där i hög grad betingats av havet, skeppen och av den spänning som ryms mellan den kraftiga sjögången och hamninloppens trygga famn. För Marstalborna har havet förstås alltid varit lika mycket en grav som ett hem, orsak till såväl drunkningsdöden som till eviga drömmar om fjärran platser.

Och medan Penelope på Ithaka inte behövde vänta förgäves på sin make Odysseus återkomst, är Marstal översvämmat av fruar och barn märkta av det tuffa livet på ön och av den förtärande plågan av att nära ett litet hopp om att möjligen få återse sin försvunne make eller far. ”Ni kallar Marstal för sjömännens stad”, utbrister en av öns många änkor, ”men vet ni vad jag kallar staden? Jag kallar den för kvinnornas stad. Det är kvinnorna som lever i den. Männen är bara där på besök.”

Men romanen rymmer faktiskt också en äkta ”telemachiad”, där nämnde Albert – en av romanens centralgestalter – i unga år beger sig ut på en strapatsrik sjöresa runt halva jordklotet på jakt efter den far som efter sina våldsamma och förnedrande upplevelser till sjöss under upptakten till dansk-tyska kriget i mitten av 1800-talet valt att försvinna från hem och familj.

För den sökande sonen utvecklar resan sig till ett slags studie i uthållighet, men också till en bitter påminnelse om människans nattsvarta ondska, och väl tillbaka i Marstal erfar han hur livet i den tidlösa sjömansstaden inte bara går sin gilla gång, utan också hur världen runtomkring börjat göra sig brutalt påmind, och att inte ens den lilla stadens stolta skepparkultur längre kan tas för given. I horisonten anar man redan konturerna av inte bara ett, utan två världskrig, och en av de förbannelser Albert drabbas av när han motvilligt accepterat ett liv på landbacken, är de profetiska bilder av framtida lokala dödsoffer som sköljer över honom.

Så låter Jensen sina ofta mustiga och muntra berättelser flankeras av förödande krig, som ställer de grundläggande mänskliga livsvillkoren på sin spets; från Laurids Madsens mirakulösa räddning undan tyskarnas sprängning av hans skepp 1848 till den unge kaptenen Knud Eriks fasansfulla upplevelser på sitt ångfartyg under andra världskriget ett sekel senare.

Denna mäktiga och oavlåtligt spännande krönika om havet och människan utgör inte bara en bred miljöskildring i egen rätt, utan placerar sig medvetet i en berättartradition som inte bara kan leda tankarna till Homeros mytiska stoff, utan i sina storslagna motiv också till mästerliga sjölivsskildrare som Joseph Conrad (jodå, här återfinner vi bland många andra en Marstalbo som deltagit i Kung Leopolds förintande härjningar i Kongo), Herman Melville och Harry Martinson.

Och Jensen behöver vid en jämförelse inte skämmas för sig, han har skrivit en i alla bemärkelser stor roman, som trots sitt i grunden dokumentära stoff med namngivna källor och mycket research från Marstal och Ærø uppnår sin dignitet i gestaltningen av det fiktiva, och i det fantastiskt utformade idédrama om dynamiken mellan hav och land som löper som en röd tråd genom hela romanen. ”Vi seglar inte för att det finns ett hav. Utan för att det finns en hamn”, förklarar invånarnas kollektiva ”vi” som genomgående fungerar som romanens berättarröst.

Jensens vinnande förening av psykologiskt och idémässigt djupsinne, stilistisk elegans och en närmast barnslig entusiasm i skildringarna av de mer handfasta äventyren till sjöss genomsyras av behagliga vågrörelser i framställningen, och som trots det massiva omfånget inte driver omkring med en massa onödig språklig barlast. Att romanen så elegant lyckas fylla ut sin rymliga sjömanskostym beror till stor del också på att person- och miljöskildringen aldrig reduceras till exotiska och nostalgiska genrebilder av en patinerad gammal värld, utan envist stävar mot de existentiella livsfrågorna som snarare bestäms av sin tidlöshet än av något fixerat geografiskt läge. Och som en i våra dagar sällsynt välkonstruerad utvecklingsroman – med en lång rad oförglömliga karaktärsporträtt, men med den lilla staden Marstal som huvudsakligt studieobjekt – står ”Vi, de drunknade” åtminstone för skandinaviskt vidkommande i en klass för sig.

Martin Lagerholm

litteratur@svd.se

Fler artiklar