Huvudpersonen i Marisha Pessls debutroman är Blue van Meer, en ung tjej som läst lite för många böcker.

Hon kan knappt avsluta en enda mening utan att skohorna in en referens till Kerouac, Flaubert eller Heisenbergs osäkerhetsprincip.

Ur hennes perspektiv får vi följa ett mysterium i amerikansk collegemiljö om en lärarinna, Hannah Schneider, som dött under märkliga omständigheter.

Fördjupade studier i katastroffysik har jämförts med collegeklassiker som Donna Tarrts Den hemliga historien och Vladimir Nabokovs Pnin, men även med filmregissören John Hughes tonårskomedier från 1980-talet. Egentligen var Marisha Pessl bara ute efter att göra en bok som hon själv skulle ha älskat som tonåring.

–Min ursprungliga tanke var att skriva en genuin tonårsroman som tog itu med all den där ångesten man går igenom när man försöker hitta sin identitet och en grupp att tillhöra. Jag blev väldigt förvånad när jag insåg att det bara var vuxna som läste boken. Jag siktade verkligen på tonåringarna, men de ignorerade den. De är väl för upptagna med att spela tv-spel eller något. I stället var det en massa gamla recensenter som älskade boken.

Tittar man på vilka unga författare som hyllats i USA de senaste åren är det kanske inte så förvånade att Marisha Pessl omfamnades av kritikerna. Många recensenter har jämfört romanen med den experimentella skönlitteratur som författare som Dave ­Eggers och Jonathan Safran Foer ägnar sig åt.

Kritikern Meghan O’Rourke på Slate döpte nyligen den här genren till ”lillgammal realism”.

Marisha Pessl låter lite förtvivlad när hon berättar hur många som utgått från att Blue är baserad på henne själv. Hon var snarare ute efter att göra en karikatyr på collegeungdomar som bygger hela sin tillvaro på litterära referenser.

–Jag försökte fånga den där naiva, intellektuella rösten man har när man precis gått ut college. Jag hoppades att folk skulle förstå att Blue var lite galen. Alla som har läst så mycket blir lite knäppa, och i slutet av boken inser hon ju att hon måste lära sig att leva i den verkliga världen, inte bara i litteraturens värld.

Tror du att det är en generationssjukdom som Blue har, att bara kunna leva genom böcker, film och fiktion?

–Ja, det tror jag verkligen. Men inte så mycket genom böcker tyvärr, utan mer genom tv-serier, filmer och kändisar. Unga människor i dag verkar besatta av att titta på kändisar som gör bort sig på Youtube. De fyller hela sina liv med andra människor och det blir väldigt lite tid över att reflektera över sin egen situation.

Boken svämmar över av litterära referenser: Vilka författare ­beundrar du själv?

–Framför allt Vladimir Nabokov. Hans meningar har ett sätt att fånga essensen av vad han vill säga. Jag hoppas kunna skriva som honom en vacker dag. Men jag gillar även skräpigare böcker, thrillers, mysterier, Agatha Christie. Alla säger att hon är så simpel, men hennes sätt att berätta en historia är oerhört effektivt. Jag är lika fascinerad av Nabokovs språk som av Christies sätt att bygga upp ett spännande mysterium.

Marisha Pessl har även ett passionerat förhållande till film och teater. Innan hon började skriva skönlitteratur försökte hon slå sig fram som skådespelerska och pjäsförfattare. I hennes tjusiga loft i New York-stadsdelen Tribeca har hon två katter som heter Hitchcock och Fellini.

Nu ska Fördjupade studier i ­katastroffysik bli Hollywoodfilm. Tidigare i år sålde Marisha Pessl rättigheterna till filmmogulen Scott Rudin, som producerat filmer av bland andra Martin Scorsese och Wes Anderson. Allt fler amerikanska författare skriver numera böcker med ett halvt öga på Hollywood, men Marisha Pessl säger att hon inte haft några sådana förväntningar.

– Om jag hade utgått från att boken skulle bli en film skulle den inte ha blivit mer än 500 sidor lång. Men det ska bli kul att se vad de gör med boken, jag hoppas att Sofia Coppola eller någon annan begåvad regissör kan göra den.

Martin Gelin

noje@svd.se

Fler artiklar