Skönlitterära biografier kan i bästa fall fungera ungefär på samma sätt som skärmplanteringar. Vill man driva upp en bokskog, till exempel, planterar man först lärk, som tål frosten bättre utan att för den skull stjäla ljuset för de känsligare bokplantorna inunder. I början ser man bara lärkträden, skärmen. Slutresultatet är lika fullt bokskog. Poängen är att skapa rätt klimat.

Lätt är det inte, men goda jägmästare vet hur man gör, och likadant är det som sagt med vissa riktigt skarpa författare – som kan få nästan vad som helst att växa i halvskuggan under en biografi. Slavenka Drakulic är en sådan författare. Och romanen Till sängs med Frida är en djungel.

I början ser man bara Frida Kahlo (1907–1954), den mexikanska målarinnan vars levnadsöde och vagt surrealistiska självporträtt aldrig upphör att fascinera. Få konstnärer har på senare år tilldragit sig större intresse än hon; böckerna om henne fyller ett bibliotek, retrospektiva utställningar drar fulla hus, och efter storfilmen ”Frida” (2002) med Salma Hayek i huvudrollen torde kvoten av enklare dramatiseringar vara fylld en tid framöver.

Romanen ”Till sängs med Frida” är lyckligtvis någonting annat. På ytan tillför den inte mycket nytt. Frida Kahlo ligger där och minns, ett liv. Med utsökt stilsäkra växlingar i perspektiv och tempo rullar författaren upp denna makalösa, men ändå ganska välkända historia om en flicka som tidigt i livet fick försöka vänja sig vid motgångar. Alltifrån barndomens deformerande polio, via trafikolyckan i tonåren (bruten ryggrad) och det minst sagt stormiga äktenskapet med revolutionsmålaren Diego Rivera, fram till drogerna, amputationerna och självmordsförsöken.

Allt är med; missfallen och framgångarna, svärmeriet för Stalin och kärleksaffären med Trotskij. Moderns bitterhet, faderns melankoli, makens frånvaro. Hela livet passerar, inklusive de kirurgiska ingreppen, inalles 32 stycken, och den förbannade fysiska smärtan som bara lät sig uttryckas i självporträtten. Järnviljan mitt i förfallet, alltsammans höljt i den kväljande lukten av medlidande.

Nej, detta är inte bara en biografi. Råvaran finns där i form av nämnda hållpunkter i Frida Kahlos korta liv och konstnärskap, men Slavenka Drakulic har uppenbart vidare syften än så. Först efter hand upptäcker jag den djupt personliga undervegetation som bildar botten i ”Till sängs med Frida”. Förutom analyser av enskilda målningar finns här mängder av lågmälda monologer och filosofiska utvikningar som säkert hade överlevt på slät mark, visst, men där hade de aldrig fungerat lika bra som här, i skydd av en i alla väder beständig historia, nästan som en helgonlegend.

Tankar om trohet, vänskap och sexualitet. Fåfänga förstås, och ärelystnad. Kroppen som slagfält och maktapparat, eller bara som lyx för de friska. Mod och ensamhet, ända in i dödens närhet. Svårodlade ämnen allihop, helt enkelt på grund av att språket är trubbigare än bildkonsten.

Och när boken är slut så sitter jag där och gläds åt att jag inte har ont någonstans, att jag faktiskt är frisk. Så stark är skildringen av den hopplöst individuella förtvivlan som endast benådade konstnärer kan fånga – med sina penslar, eller med pennor vassa som kanyler.

Det är också först efter läsningen jag upptäcker att boken är översatt. Därför måste Djordje Zarkovic nämnas. Annars vore han osynlig. Översättarens yrke är ju otacksamt såtillvida att det först är i misstagen som arbetet verkligen syns. Inte vid ett enda tillfälle väcktes jag ur tron att Slavenka Drakulic skriver på svenska, som få.

Fredrik Sjöberg

litteratur@svd.se

Fler artiklar