Som ung hade han stort yvigt hår, kortklippt skägg och bortsett från de brinnande ögonen ett nästan vekt ansikte. Den unge Josef Djugasjvili som blev Stalin var en man som tilltalade kvinnorna. Själv var han emellertid mest tilltalad av umgänget med manliga kamrater. Han gillade den råbarkade och hårda umgängestonen och han utmärkte sig tidigt i gängstriderna i den lilla Georgi­ska staden Gori.

Familjen var fattig, fadern en fyllbult och modern en vacker, energisk kvinna som helt levde för sin son, hennes enda barn. Hon hade stora ambitioner för pojken och strävade natt och dag för att dra in pengar nog för att ge honom en god utbildning. Hennes dröm var att få se honom prästvigas.

Visserligen gick Stalin, eller Soso som han kallades på Goris gator, i ett ansett prästseminarium, men den hårda disciplinen lyckades han aldrig underkasta sig. Den uppmuntrade honom snarast till olydnad och uppror. Han bröt oupphörligen mot skolans reglemente och utvecklade tidigt kriminella tendenser.

Hans aptit för läsning och kunskap saknades emellertid inte, men han tröttnade snart på bönerna och den teologiska exegetiken och sökte sig till mer moderna och omstörtande tankar. Det första han stal var böcker av för tiden tvivelaktig tendens. Han läste Darwin och de ryska socialisterna, till exempel Plechanov. Huruvida han redan i unga år blev bekant med Marx och Engels är däremot en smula oklart. Livet ut behöll han sin passion för läsning och bildning och den gängse bilden av honom som en obildad bondtölp är enligt Simon Sebag Montefiore felaktig.

Under åren i prästseminariet utvecklade han snarast en drömsk och romantisk sida. Han skrev poesi av viss kvalitet och en del av hans alster som gick i en lite bombastisk nationalistisk anda publicerades i georgiska tidningar och tidskrifter.

Märkligt nog inkräktade denna själsliga vekhet inte på hans råbarkade vardagsliv. Stalin var ­redan som ung en sammansatt och gåtfull natur. Han drogs till den samhällsomstörtande ryska socialismen och han tvingades så småningom att lämna prästseminariet och söka sig en annan bana, yrkesrevolutionärens.

Under sitt liv hade Stalin enbart två normala anställningar – en som meteorolog och senare som Sovjetstatens diktator. Meteorologjobbet var blott tillfälligt och i övrigt försörjde han sig genom en alltmer omfattande kriminell verksamhet. Han var emellertid ingen vanlig kriminell. Hans verksamhet på detta område tjänade alltid ett syfte. De pengar han kom över genom stölder och rån gick i stort sett oavkortat till bolsjevikpartiet som han tidigt kom att tillhöra. Det var heller inga småstölder han begick. Hans operationer i Tiflis och Baku var stort anlagda, nästan ett slags militära aktioner och bytet var inte sällan hundratusentals rubel.

Vanligen var operationerna mycket spektakulära och kombinerades med agitatorisk verksamhet. Han blev också snart en ryktbar person som omgavs av en trogen skara anhängare som var beredda att lyda hans minsta vink.

Naturligtvis blev han efterspanad av tsarens hemliga polis, Ochranan, och han tvingades att leva underjordiskt under långa perioder. Stalin tycks ha haft en naturlig fallenhet för konspirationer.Det bekymrade honom uppenbarligen inte nämnvärt att alltid gå förklädd, att sällan sova på samma ställe och att ständigt se sig över axeln efter polisspioner. En stor del av sin ungdom levde han i denna konspiratoriska skymningsvärld och lärde sig varje sida av intrigens och hemlighetsmakeriets konst.

Det var också som praktisk revolutionär han skapade sin position inom bolsjevikpartiet. Han blev nämligen snabbt en av Lenins främsta ekonomiska bidragsgivare. Han saknade i och för sig inte teoretiska insikter men de överskuggades av hans praktiska och kriminella insatser.

Enligt Montefiores inte alltid övertygande analys av de maktkamper som följde på revolutionen och Lenins död var det denna egenartade kombination av skicklighet i intrigens konst och betydande politiska och teoretiska bildning som skänkte honom segern över till synes överlägsna motståndare, som Trotskij, Bucharin och Zinoviev. De begick nämligen just misstaget att betrakta honom som den dumme kusinen från landet och de överglänste honom som talare och retoriker men knappast som praktiker. Stalin genomskådade dem alla och såg tidigt deras svagheter, deras fåfänga och ärelystnad och utnyttjade dem för att manipulera och slutligen krossa dem.

Montefiores bok är i flera avseenden en imponerande forskningsinsats som kastar nytt ljus över personen Stalin och hans sällsamma personlighet. Den rymmer emellertid också tvivelaktigheter i hanterandet av källmaterialet. Men den överordnade bild av Stalin som en beslutsam, tveklös och hårdför person som utan skrupler var beredd att döda varje person som han upplevde som hotfull, kan knappast betvivlas. Så gott som alla hans gamla kamrater, hans släktingar och vänner drabbades av hans skoningslösa hand. Hans vänner och bekanta upphöjdes först till höga befattningar inom Sovjetstatens byråkrati, men så en dag föll de plötsligt i onåd, fängslades och mötte döden genom ett pis­tolskott i nacken.

Stalins paranoida läggning i förbindelse med hans totala och romantiska hängivenhet för saken skapade en personlighet som var monstruös i sin grymhet och paranoida nyckfullhet. Han blev för hela sin bekantskapskrets deras oblida öde. Han var en man som det var farligt att känna.