Att Tyskland som nation tagit på sig hela skulden för andra världskriget och Förintelsen är lika självklart för tyskarna själva som för omvärlden. Visserligen har den tyska debatten ofta varit både hårdför och infekterad, men ingen kan hävda att Tyskland de senaste decennierna inte tagit skuld- och ansvarsfrågan på djupaste allvar. Men en konsekvens av denna tyskarnas totala skuld är att andra nationer med ett digert krigsbrottsregister haft desto större problem med att hantera sin historia bortom myterna och lögnerna.

Om några av dessa andra länder, som har ”mycket långt till den läkningsprocess som fortfarande pågår i i Tyskland”, handlar Henrik Arnstads nya bok ”Skyldig till skuld”, som delvis tangerar temat för hans uppmärksammade biografi om Sveriges utrikesminister under andra världskriget, ”Spelaren Christian Günther”.

I fyra huvudkapitel tecknar Arnstad en bild av händelser och fenomen som förvisso inte är okända, men som av olika anledningar ännu inte riktigt tagit plats i det allmänna medvetandet. Det handlar inledningsvis om det Finland som i kampen mot ryssen gjorde gemensam sak med Hitler, om nationalhjälten och generalen Gustaf Mannerheims direkta ansvar för koncentrationslägren i Östkarelen och om mytbilderna av Den ärorika soldaten.

Även kapitlet om Italien och Österrike handlar om än idag omhuldade nationella myter, som den om den godhjärtade och i grunden glada och ofarliga italienska soldaten och bilden av Italien som ett offer för nazismens ondska. Det selektiva minnet, menar Arnstad, har här lyckats trolla bort såväl italienarnas brutala ockupation av Grekland som den egna fascistiska krigföringen. Liknande tankegångar ligger bakom Österrikes populära myt om att vara ”Hitlers första offer”, medan entusiasmen för det nazityska projektet och antisemitismen i själva verket inte gick att ta miste på.

Med hänsyn till Arnstads kärnfulla och källhänvisande men litet väl översiktliga redogörelser, kunde han gott undvara det avsnitt som behandlar Tyskland, och istället utöka boken med kapitel om i sammanhanget mer outredda självuppgörelser i problematiska länder som Ungern, Rumänien, Kroatien och baltstaterna. Inte för att den tyska skulden inte är viktig och central, utan för att ämnet, åtminstone inom ramen för den här typen av överskådliga studier, redan är så väldokumenterat och till sin natur något delvis annorlunda än det som präglar bokens övriga nationer.

Arnstad har icke desto mindre skrivit en angelägen bok om myter, lögner och politik, och om hur svåra begrepp som skuld och ansvar lätt blir brickor i det cyniska spelet om den rätta historieskrivningen. Slutkapitlets allmänna resonemang om moralismens och moralens mer filosofiska aspekter, och hur dessa begrepp borde tillskrivas en större betydelse inom historievetenskaperna, ger relief åt de anförda exemplen. Med sådana verktyg vore det kanske lättare att förklara varför man i Berlin bygger ”sorgesamma monument över landets förbrytelser” medan man i Rom ännu kan hysa ogenerade fascister i maktens korridorer.

Martin Lagerholm

litteratur@svd.se

Fler artiklar