Uppväxtskildringar har sin egen logik och geografi. Oavsett om det rör sig om fiktiva eller självbiografiska varianter finns det obligatoriska platser och händelser att uppsöka, eller rät­tare sagt återbesöka – eftersom det först är genom den vuxnes tillbakablickar som genren blir möjlig.

De första minnena. Mamma och pappa. Syskonen. Kamraterna. Skolan. Den första kärleken. Sveken. Drömmarna och rädslorna. Uppbrottet och friheten – eller desillusionen. Kanske rentav en mörkervandring utan ände.

Ett dilemma uppenbarar sig snart. Hur skriver man fram den unika individens unika liv i en genre som per definition är allt annat än individuell. Där trängseln av tidigare röster och livs­öden är så kompakt att det ­unika riskerar att drunkna i redan formulerade berättelser.

Om man dessutom som Inger Frimansson i sin nya roman Ligga som ett O signalerar att berättelsen har många likheter med den egna biografin styrs självfallet läsaren mot ett ännu mer förutbestämt sätt att läsa, där begrepp som verklighetsförankring, sanning och uppriktighet är givna honnörsord.

Men genrebeteckningen roman pekar ju samtidigt åt ett annat håll, mot diktens och fabulerandets gränslösa friheter. Denna typ av blandformer är självfallet inte nya, och just nu tycks de alltmer tillspetsade, för att inte säga extrema, varianterna vara särskilt på ropet i svensk litteratur.

Inger Frimansson gör någonting helt annat än, säg, Daniel Sjölin. Mer traditionellt, men också mer omedelbart drabbande. För även om Frimanssons skildring av den egensinniga flickan Ninas uppväxt stannar till vid alla de obligatoriska hållplatserna blir man som läsare framför allt en mottagare av fiktionens, snarare än sanningens, förbluffande kraft. Bortsett från några uppenbara självbiografiska paralleller har jag som läsare ingen möjlighet att bedöma skildringens sanningshalt. Det viktiga är att romanen fungerar och berör. Och det gör den verkligen.

Nina är kanske inte ett direkt ovanligt barn. Men hennes tankar och fantasier ses som väldigt ovanliga, åtminstone av de vuxna. Döden Långrock är ofta på besök. Om någon i kvarteret drabbas av sjukdom eller rentav död är det ett varsel. Snart är det vår familjs tur. Alla familjer skall ha sin beskärda del av sorgen, heter det.

Nina är kanske också ovanligt blyg. Hon flyr in i fantasins världar och börjar tidigt skriva dikter och små utkast till berättelser. Att hon en dag i framtiden kommer att ha orden som arbete är en omöjlig tanke, länge också för Nina själv.

Känslorna av utsatthet och utanförskap är inte bara tankefoster utan högst verkliga och konkreta. Blickar och glåpord känns in på bara huden. Skolan kan till exempel vara en ofattbart grym plats. En av Ninas skolkamrater har ett vanskapt ansikte. ”Ingen visste längre att hon hette Marie. Man hade raderat hennes riktiga namn, slutat använda det. Man gav henne det nya namnet Åsnan och hon lystrade till det. Hon måste.”

Jag vet inte om jag någonsin läst en mer skrämmande koncentrerad bild av mobbingens mekanismer än denna: hon måste lyssna.

Det är med respekt, lyhördhet och inlevelse som Frimansson skildrar uppväxtens alla små och stora helveten, men också glädjeämnena och öarna av frihet. Det blir aldrig tillrättalagt eller sentimentalt. Ninas livsberättelse formar sig inte till en desillusionsroman, slutet andas stor optimism. Men inte heller Döden Långrock ger sig så lätt.