Få har beskrivit den tilltagande främlingsfientligheten i Sverige i början av 1990-talet bättre än Gellert Tamas i boken ”Lasermannen” (2002). Man brukar säga att den perioden var ett eko av 30-talet, något som Ola Larsmo understryker i sin senaste bok Djävulssonaten med underrubriken ”Ur det svenska hatets historia”.

Det är en beklämmande period i svensk historia som Larsmo har närstuderat. Han har bland annat koncentrerat sig på inflytelserika akademiska grupperingar med nationalsocialistiska sympatier, studenter som – även om de inte är uttalade nazister – är tydligt nazianstuckna med sina antisemitiska och antidemokratiska böjelser.

Kärnan i boken är det så kallade Bollhusmötet i Uppsala förvåren 1939 där två tydliga opinioner vid den här tiden stred om herraväldet, dels sådana som tyckte att Sverige absolut måste ta emot flyktingar från ett Tyskland som bar spår av kristallnatten (november 1938), dels en gruppering som var kritisk, inte minst för att vissa av dem ansåg att mottagandet av judiska flyktingar skulle få antisemitismen att blomstra här i Sverige. Det är ett mycket intressant argument som betyder att judarna själva bar skulden till antisemitismen. Om vi inte släpper in judar i Sverige behöver vi inte bli antisemiter, skulle man också kunna uttrycka saken.

Det är just de senare – inte sällan mycket listiga – opinionsbildarna som Ola Larsmo har ägnat mest intresse. I en artikel i Expo från 2003 skriver en anonym författare: ”Merparten av den litteratur som skrivits om den svenska extremhögern handlar om nazismen som arbetar- och medelklassfenomen. Med undantag för några få artiklar har väldigt lite skrivits om akademikernazismen. Likafullt var det en ideologisk strömning som präglade en hel generation studenter.”

Genom sin sorgfälliga genomgång av vad som utspelade sig i akademiska kretsar – inte minst i Uppsala, men också i Lund och Stockholm – råder Larsmo bot på denna lucka i historieskrivningen.

Det är en väldigt komplicerad period med många olika grupperingar på högerkanten. Här finns ett högerparti (AVF, Allmänna valmansförbundet) som i ett skede värjer sig mot ett nazianstucket ungdomsförbund (SNU, Sveriges nationella ungdomsförbund) och bryter med dem. På Uppsala universitet bryter den konservativa föreningen Heimdal i sin tur med SNU och hugger därmed, som Larsmo skriver, ”upp en tydlig rågång mot nazismen”.

I mitten av 30-talet bildas Sveriges Nationella Förbund (SNF) som är en avläggare av SNU, men som tvättat bort nazistämpeln, så vitt jag förstår. Ändå är man inom SNF upptagna av detta med judefrågan och 1935 – i samband med Nürnberglagarna i Tyskland – går SNF ut bland studentorganisationerna med en enkät om judarnas inflytande över universiteten.

För att göra en lång historia kort är det nazianstuckna studenter tillhörande SNF som kommer att ”kuppa” in sig i föreningen Heimdal, varför Heimdal – enligt Larsmo – förvandlas till något som föreningen bara ett par år tidigare (1933) tog avstånd ifrån.

Kuppmännen – varav Arvid Fredborg, en gång korrespondent för denna tidning i Berlin (1941–43), är den mest kända – kommer att bli tongivande på Bollhusmötet, och omröstningen går till deras favör. Det betyder att Uppsala universitet säger nej till att ta emot judiska akademiker, och detta menar Larsmo är en sådan skamfläck för både universitetet och för svensk historia att man måste föra ut den i ljuset.

Han skriver mycket övertygande om den chockvåg som efter mötet sänds ut över Sverige och ger genklang i både pressen och riksdagen.

Heimdalgruppens medlemmar kommer så småningom, efter kriget, att göra karriärer, både politiska sådana inom högern och inom näringslivet. Det är med starkt obehag jag läser om hur den dåvarande chefredaktören på SvD knyter Arvid Fredborg till tidningen som utrikeskorrespondent. I sina memoarer ”Destination Berlin” (1985) beskriver Fredborg öppenhjärtigt övergången: ”Tanken på Berlin var lockande för mig – men skulle tyskarna ge mig uppehålls- och arbetstillstånd? Ivar Anderson trodde det. Han sade att man i Berlin fäste viss vikt vid goda förbindelser med Svenska Dagbladet.”

Arvid Fredborg är en person som några år tidigare under Bollhusmötet uttryckt följande: ”Det vore löjligt att förneka, att det i vårt land varit en stor styrka, att vi i motsats till de flesta andra europeiska länder inte haft något nationalitets- och rasproblem.”

Ola Larsmo beskriver hur kristallnatten visserligen fick regeringen att bevilja inresetillstånd för ett antal flyktingar från Tyskland och Österrike, men hur ”de unga akademikernas välregisserade kampanj åter tycks täppa till flödet”.

Det tillhör bokens styrkor att Larsmo med ett konkret flyktingfall – en litauisk jude som flyr över gränsen från Norge till Sverige – visar vad den nya hållningen får för resultat. Han pekar också på att den svenska regeringen missade chansen att leverera en klar definition av ”politisk flykting”. Endast de som bevisligen varit politiskt aktiva fick komma till Sverige, det räckte inte med att vara jude, fastän man som sådan oavvisligen svävade i livsfara.

Ola Larsmo är inte den ende som har påpekat att Sveriges agerande under kriget, fram till omsvängningen 1942, bitvis innehållit betänkliga ingredienser, men han gör det med sällsynt grundlighet och intelligens.

Erik Löfvendahl

kultur@svd.se

Fler artiklar