Pedagogiskt med tydliga bilder förklarar Marie Hermanson saker och ting i romanen Svampkungens son. Året är 1973, Gunnar är 22 år. Fadern Holger undervisar om hur han framgångsrikt fördelar sin gunst mellan olika kvinnor – han gör som en kinesisk jonglör de ser på tv. Jonglören får tallrikar att rotera som snurror. ”Genom att då och då putta till dem med en pinne höll han dem i spinn. Så fort en tallrik började luta och hotade att lägga sig var han där med sin pinne och puttade på den. Han fick rusa hit och dit. Så fort han fått en tallrik i spinn var det en annan som började skeva och luta.

Far skrattade gott. ‘Man måste vara på alerten. I rörelse hela tiden. Håll dem i spinn!‘”

Fadern är en berömd svampkännare som drar mängder av kvinnor till sina svampexkursioner. ”Obildad hemmason med kontaktsvårigheter” kallar han sonen, och Gunnar tycker onekligen det verkar stressande med så många kvinnor; han skulle ha nöjt sig med att kunna hålla en enda i spinn.

Även romanförfattaren är något av jonglör som lyckas hålla ett antal personer, handlingstrådar och teman i spinn. Utöver Holger och Gunnar finns här faderns nya kvinna Madeleine, modern Gerd och fler. Sfärer balanseras mot varandra, skogen och havet, manligt och kvinnligt, saga och roman, här hänvisas till Freud, Beskows Tomtebobarnen och framför allt till svampkunskap.

De olika avsnitten inleds med karakteristiker ur böcker om svampar. Först står om stinksvamp, också kallad liksvamp, med mild smak men vederstygglig lukt, och den beledsagas i handlingen strax av känslor som ”åtrå, vämjelse, hat”. Dolska antydningar väcker förväntan, deckare och psykologisk thriller finns i krokarna.

Författaren blandar, rör sig hit och dit och för oss vidare i berättelsen. Sidentrådskivling, grottsvamp och svartmögel trappar upp några av kapitlen.

Hur blir sonens relation till Madeleine? Och ska han lyckas komma ur skuggan av den karismatiske fadern? Sådant kan läsaren undra, på inlevelse- och identifikationsplanet.

Men som med jonglerande är en del av fascinationen fäst vid själva konststycket. ”Havet”, moderns landskaps- och mentalitetssfär, är tidigt utannonserat som motpol till faderns ”skogen”; när ska den sfären göra sig gällande? Och är skogen helt ”manlig”, för att det är faderns område, och havet ”kvinnligt” – fast svamparna påstås ju stå för något kvinnligt, utom ibland, och vad betyder det i så fall, något alls?

Hur långt är berättelsen realistisk och var tar sagan vid? När fadern ”stod i gläntan, grönklädd, kortväxt och satt, med sina utstående öron och en svamp i sin hand” liknar han ”en sagans dvärg”, medan sonen är ”ung, blond och stark. En riktig viking”.

Mycket prosaberättande innehåller ju sagoelement och sagostruktur. En risk är att den iakttagbara verklighetens komplikationer blir för få och det sagosymboliska tankelat förenkling.

Fast ser man det från sagohållet riskerar utstofferandet med vardagsdetaljer att bli beskäftig utfyllnad för fantasisvaga läsare.

Jag tyckte mer om romanen medan jag höll på att läsa den än efteråt. Av alla element, polariteter, symboliker blir ett spel, och till sist går det jämnt upp, jaha. Men i stället för sagans bråddjup blev det vardagspussel.