Det grovkorniga fotot visar en öppen bil omringad av soldater. Mitt bland uniformerna står en åldring med rufsigt vitt hår och en stor gul stjärna på bröstet. Underdånigt bugar han sig mot mannen i framsätet, SS-chefen Heinrich Himmler.

– En maktmänniska ut i fingerspetsarna, säger Steve Sem-Sandberg och pekar på datorskärmen.

Han syftar inte på Himmler, politikern som administrerade morden på miljoner människor, utan på gamlingen i brun rock. Mordechai Chaim Rumkowski var ”judeäldste”, av nazisterna utsedd judisk ledare, i den polska staden Lódź. Hans roll i deporteringarna till koncentrationslägren är kontroversiell och omtvistad. Nu står han i centrum för kollektivromanen De fattiga i Lódź.

Steve Sem-Sandbergs berättelser har på något plan alltid kretsat kring människors instängdhet, i omständigheter, relationer eller roller. I hans nya bok tar dock instängdheten en rent bokstavlig skepnad. Karaktärerna i De fattiga i Lódź lever omgärdade av bevakade murar, inspärrade i stadens underdimensionerade judiska getto.

– Jag vet inte varför jag fascineras av den tematiken, men det återkommer gång på gång. Det var också det som fick mig att vilja skriva boken, att försöka återskapa den klaustrofobiska känslan av att under så många år leva instängd och inte kunna komma ut, säger han.

Boken är hans mest omfattande skrivprojekt någonsin. Den tog fem år att färdigställa, fem prövande år. Länge brottades han med oron att han, som saknade egna erfarenheter och kopplingar till Förintelsen, inte skulle kunna ge en sann bild av det han ville beskriva. Sedan kom sjukdomen. Ett par år in i arbetet slutade hans njurar att fungera och han tvingades sjukskriva sig. Han trodde att han skulle dö.

– Jag tror att det var då jag fattade att boken var viktig. Jag bestämde att bara jag blev frisk igen så skulle jag sluta vela och skriva klart boken. Kanske är det också därför boken har den här dödsbesattheten. Det var en fråga om liv och död på mer än ett sätt.

Dödsbesatthet ja. De fattiga i Lódź är en roman där det brutala våldet beskrivs sakligt och precist, där karaktär efter karaktär dödas, där varje hoppets ljusglimt så småningom kvävs i kompakt mörker. Som läsare börjar man fråga sig om inte en endaste tråd i historien kan få sluta i annat än lidande. Steve Sem-Sandberg menar att han ville ge en ärlig återgivning, i motsats till ”producentklippta slut”.

– Ofta är det meningen att man ska identifiera sig med den enda som överlevde. Kanonerna har tystnat och man ser honom vandra i solnedgången. Det är en direkt förljugen bild. När det handlar om en plats utan utgångar, då tycker inte jag att man som författare ska konstruera falska utgångar. Ljuspunkterna i min roman finns istället i relationerna mellan människor. Så gott som alla som levde här dog, men de som dog har också levt, och det är deras liv jag vill skildra.

Som Förintelseberättelse utmärker sig De fattiga i Lódź genom att förtrycket av judar inte främst symboliseras av nazisterna, utan av en av de egna, en jude. Chaim Rumkowski, den vithårige mannen på fotografiet, blev föremål för såväl dyrkan som hat och fruktan från gettoinvånarna. Utåt sett var han deras enväldige ledare. I praktiken endast en marionettdocka åt tyskarna.

Rumkowski framstår i Steve Sem-Sandbergs skildring som direkt vidrig – en pennalist som bestraffar och plågar sina underordnade, hjälper till att deportera sitt folk till Auschwitz, lydigt krälar för naziststyret och förgriper sig på sin egen adoptivson. Men författaren själv ser det inte som ett porträtt av ren ondska, utan av makt.

– En människa som bara kan maktens språk, hur yttrar sig hans kärlek till ett barn? Frågan som jag ställde mig, och fortfarande gör, är hur någon är funtad som tar så många människors liv i sin hand. Det kändes viktigt att inte förse honom med några empatiska handtag, inte försöka hjälpa läsaren att hitta försonande drag.

Trots den bild porträttet i boken ger, påpekar Steve Sem-Sandberg att judeledaren länge höll många i gettot vid liv. Rumkowski hade en egenartad vision: gettot som arbetarstad. Genom att jobba hårt i sina fabriker skulle judarna bli oumbärliga för tyskarna, menade Rumkowski.

Och strategin fungerade, nästan. I juni 1944, då gettot i Warszawa hade krossats helt, bodde och arbetade fortfarande över 68000 judar i Lódź. I efterordet till De fattiga i Lódź frågar sig Steve Sem-Sandberg vad som hade hänt om kriget skulle ha slutat redan då. Kanske hade Chaim Rumkowski inte gått till historien som en feg nazistkollaboratör, utan som en hjälte, en befriare.

Adam Svanell

08-13 50 00

noje@svd.se

Fler artiklar