När kommer en intressant iakttagelse? När får vi veta något av värde? Frågorna återkommer och pockar allt eftertryckligare på svar under läsningen av Bill Bufords bok Hett. Buford skriver om sina erfarenheter i restaurangkök i New York och i Italien och om sin tid som slaktarlärling hos en egensinnig mästare i yrket i Toscana. Dessutom skriver han långt och mångordigt om maträtter och olika matkulturers historia.

Men tyvärr blir det långa långrandigt och det mångordiga lika osorterat som en portion Hänt i veckan, eller pyttipanna. Det verkar som om Buford vill ha med allt han lärde sig och hörde de år han tillbringade i köken och på slakteriet. Han blandar saklöst minnen, skvaller och gastronomihistoriska noteringar. Den enda verkliga variation han får till i sin text är i det senare avseendet, där han växlar mellan elementa och kuriosa.

När Buford skriver så mycket om den starkt elitistiska restaurangkulturen hade han kanske också kunnat formulera en kritisk idé om kockkulten, men kritiken ligger främst på det personliga planet. Vi får således veta att hans mentor Mario Batali är en despot, men inte mycket mer.

Vilken kokbok som helst ger dessutom en bättre föreställning om hur maten smakar, och den som vill veta mer om smutsen, hetsen och hackordningen i restaurangköken har mer att hämta på några sidor i George Orwells ”Down and out in Paris and London” eller Theodor Kallifatides ”Utlänningar”. Buford lyckas inte göra det perifera eller den lätt förbisedda detaljen betydelsebärande, och han saknar den spänst i stilen som gjorde snart sagt vad som helst av Tom Wolfe och dennes new journalism-kolleger läsvärt. Och han hemfaller gärna åt kitsch:

”Grillstationen är helvetet. Man står där i fem minuter och förstår att det var det här som Dante måste ha syftat på.”

Jaså.

Den svenska översättningen skäms dessutom av en del slarv. Adverbet ”arkitektoniskt” tycks vara okänt för översättaren, som skriver ”arkitekturellt avancerade desserter”. Man kan också fundera över prepositionens betydelse i konstruktionen ”en restaurang i downtown”.

Det är på något sätt symptomatiskt. Även om Bill Buford skriver långt och mångordigt om matberedning och matlagning som tillåts ta tid har hans egen text det snabbkonsumerades karaktär, om än det rör sig om snabbkonsumtion med förhinder. Det är en bok som främst tilltalar en läsekrets som är mer intresserad av kuriosa än väsentligheter, av information och attityd mer än bildning. Den är en enda lång parentes, oklart till vad.

Magnus Eriksson

kultur@svd.se

Fler artiklar