Läser en roman av en ung man, Ronnie Sandahl från Falköping, och följande replik får mig att haja till: ”Tittade du aldrig på Dr Quinn när du var liten?” Denna obetydliga fråga är häpnadsväckande. Vedertagna när-jag-var-liten-tv-serier är exempelvis ”Dallas” och ”Falcon Crest”. Men ”Doktor Quinn”, serien gick ju ifjol som det känns, hur kan ”Doktor Quinn” vara en när-jag-var-liten-tv-serie för någon som är tillräckligt gammal för att skriva en bok? Ett bittert räknestycke, senare kan jag konstatera att det stämmer. Att 90-talet är någons barndom.

Sandahl är född 1984 och på baksidan av Vi som aldrig sa hora, hans debutbok, meddelas att han ”på kort tid etablerat sig som en av sin generations främsta röster”. Men hur är nu det möjligt, om det är debuten som föreligger?

Jo, författaren har nämligen bloggat och krönikerat på Aftonbladet, och på baksidans flik finns en kärlekshälsning från Fredrik Virtanen, som bloggar och krönikerar på samma tidning. Att förlaget ornerar fliken med ett citat från en människa som tänker, tycker och uttrycker sig som en sömnig skolbänksklottrare avslöjar inte så litet om uppsåtet bakom utgivningen. Ut med det unga, fullgången litteratur eller ej, ut med det bara! På omslaget står naturligtvis DUF (Den Unge Författaren) själv och glor, med vaxade tåtar i håret, insugna kinder och snö på det svarta rockslaget. 90-talet är någons barndom, och någon är ung just nu – utan att riktigt veta om det, för så är det ju.

Det beklagliga och lite löjliga är att så många unga människor – som huvudpersonerna i Sandahls bok – går omkring och känner sig gamla och blaserade, kanske dekadenta rentav, trötta på sprit och sex, när de i själva verket är sumpgångna yngel, simmande i en postgymnasial tomhet. Den osunda långvistelsen i detta händelselösa limbo är en konsekvens av den kravlöshet som drabbat 40- och 50-talisternas barn, det är dagens sanning det.

”Vi som aldrig sa hora” är ingen missvisande men heller ingen rättvisande titel. På Wahlström & Widstrand har man fått upp ögonen för en ny sorts manlighet, en mjuk sådan, som så att säga ligger rätt i tiden. För ett par år sedan gav de ut Manne Forssbergs ”Kukbruk”, en vänskaplig liten handledning som lärde ut att ingen tjej får kallas hora och att ingen är bög bara för att han är annorlunda eller om det var tvärtom. Tidigare i år kom Tom Malmqvists ”Sudden Death” på samma förlag, en uppgörelse med ishockeyns machoideal och maskulinitetens brutalitet.

Det är nog tänkt att Ronnie Sandahls roman ska innefattas i detta program på något vis. Det är en historia om tre gossar i Falköping, en ömtålig, en tjock, och en som är så stor och dum att han heter Frippe. Frippe är en sådan som säger hora och som får ligga, medan den ömtålige, Hannes, är den som håller tjejernas hår när de kräks och inte får ligga. Så ser matematiken ut.

Jag förstår den, men vägrar skriva under på den grova uppdelning författaren gör mellan hårda och mjuka killar.

Hannes står närmast författaren, det är han som försöker rymma från småstaden och söker lyckan i huvudstaden, som vill bli författare eller tv-stjärna, det spelar ingen roll, bara han får sin hämnd på fucking Falköping och kan glida in på ortens uteställe som en stekare på hembesök.

Det är denna syrliga småstadsångest med vidhäftande nattstämningar som är berättelsens drivande fjäder, och enda behållning. I sin rädsla för den förkrympta stadens regnsvarta asfalt och för att vara en medelmåtta står Sandahl närmast Jocke Berg på perrongen – meningar som ”Regnet faller hårt över en nonsensstad” och ”Gatan fram i ett före detta regn” skräller av Kent i mina öron.

Men det är som att författaren inte tror tillräckligt mycket på sina inre drivkrafter utan måste väva in ett ämne av aktualitet (förlagets val?) också, samt en story i form av ett triangeldrama. Jag tycker gott att Sandahl kan vänta några år, låt säga tio, innan han ger sig i kast med sina ungdomliga kval igen.