”Hon lade handen på mördarens axel.” Hon är Sylvia Hermant, tv-reporter på Paris-Première. En ny parfym med namnet Enfer (helvete) ska lanseras av kosmetikakoncernen Aube och kändisar från världsmetropolerna är inbjudna till releasepartyt i Rodinmuseet, bland dem Salman Rushdie, Cherie Blair och Angelina Jolie. Jolie är hedersgäst, hon ska bli parfymens ansikte utåt.

Superkändisen har knappt hunnit anlända förrän ett dödande skott träffar henne i bröstet. Diane Harpmann, journalisten och problemlösaren från Anne Rambachs förra roman ”Bombyx” råkar vara på plats. Några dagar senare råkar hon passera privatpalatset Maintenon, där Anne La Horaine, Aubes 95-åriga huvudaktieägare och en av Frankrikes rikaste personer, är bosatt. Diane beslutar sig för att göra ett spontanbesök och möter ett levande lik. En fruktansvärd stank slår emot henne: av liggsår, svett och exkrementer. Alla de ”föryngringsbrygder” den gamla damen prövat har varit verkningslösa.

Jag är besviken på den nya romanen. ”Bombyx” var smått genial i sin skildring av ett depraverat Paris. Doft av ondska verkar ha tillkommit i brådska och på rutin, som om författaren jagats att följa upp sin försäljningssuccé, ett inte ovanligt fenomen. Dessutom stör mig den sensationalism som präglar skildringen av Angelina Jolies ankomst till Rodinmuseet.

Skådespelerskan lever så vitt jag vet och har inte rätt att bli dödad ens som romanfigur eller i vinstsyfte. Här har kändisindustrin tagit strupgrepp på sig själv.

I min recension av ”Bombyx” (24/6 2008) kastade jag fram hypotesen att dess författare var influerad av Stieg Larsson. I uppföljaren läser jag att Rambachs alter ego Diane köper Milleniumtrilogin till sin pappa. Jag känner mig naturligtvis aningen stolt men samtidigt skamsen å Anne Rambachs vägnar. Nog hade hon kunnat hylla sin förebild på ett värdigare sätt än med ”Doft av ondska”.

Och mordgåtan? Lösningen överraskar inte, vilket delvis är den svenska titelns fel. Vad är det för fel på ”Helvetesparfymen”?