Världen är bara ett sken. Bakom det som synes vara döljer sig alltid något annat, den gömda hemligheten. Så kunde man kortfattat beskriva de allt mer florerande konspirationsteorierna i en oöverskådlig värld. John le Carré är en av dem som i hög grad kommit att ägna sina senare romaner åt sådana - som en skönlitteraturens motsvarighet till John Pilger och Naomi Klein.
Temperaturen är förvisso hög; berättelserna utspelas i ett rykande aktuellt här och nu. Men samtidigt finns det något lätt mekaniskt och enkelriktat i dessa böcker, en sorts mall för världens tillstånd som följs. Det är den dolda agendan som styr, illvilliga och dunkla krafter - de transnationella jättebolagen (som läkemedelsindustrin i "Den trägne odlaren") och diverse säkerhetstjänster, helst amerikansk eller brittisk.
Spännande är de onekligen ändå, eftersom le Carré fortfarande besitter sitt mästerskap när det gäller att skapa
en ruggig thrillerintrig.
I Den gode tolken tar le Carré än en gång avstamp i den afrikanska kontinentens bottenlösa problem med korruption, våld, folkmord, krigsherrar, svältkatastrofer, västerländsk ekonomisk exploatering och så vidare i all deprimerande oändlighet. Och lita på att det åter handlar om att skenet bedrar.

Huvudperson är Bruno "Salvo" Salvador, son till en katolsk missionär och en kongolesisk kvinna. Han är uppfostrad på en missionsstation i östra Kongo och på ett barnhem i England. Han visade sig tidigt vara en lysande språkbegåvning och har utbildat sig till tolk, med en rad afrikanska språk och dialekter på meritlistan. Salvo är gift med Penelope, en framgångsrik journalist på en skandalblaska. Ett riktigt fiaskoäktenskap som havererar när han under ett uppdrag på ett sjukhus blir blixtförälskad i och sänghalmad med den sköna kongolesiskan Hannah.
Fast innan denna romans kan utvecklas vidare kallas Salvo iväg på ett av sina hemliga uppdrag som han har vid sidan av normal
tolkverksamhet. Säkerhetstjänsten vill att han skall tolka på en konferens där ett mystiskt konsortium och lika mystiska finansiärer tillsammans med några kongolesiska - inofficiella - ledare skall diskutera hur man med tvångsmedel skall införa någon sorts "demokrati" i Kongo och i synnerhet i den sönderslitna östra delen, som fått sin beskärda del av de fruktansvärda inbördesstriderna i Rwanda.

Dock står det genast klart att den högstämda idealismen är ihålig - det är självfallet de enormt rika mineraltillgångarna man vill åt. Allt detta skall ske under 48 timmar under en konferens på en herrgård någonstans i norra ödsligheten.
Och här vidtar så en hisnande kuslig intrig av bästa le Carrémärke där människors lojaliteter och identiteter sätts på spel. Salvo vacklar mellan sin afrikanska och sin brittiska identitet, sin lojalitet mot folket i Kongo och sina mäktiga uppdragsgivare. Det är ett isande och kusligt spel där det bakom allt döljs något annat och ännu farligare. Vad får ett våldsamt
"demokratiinförande" egentligen kosta, är frågan, och den blir ännu mera brännande om och när man förstår att detta bara är en förevändning för imperialistisk plundring. I denna häxdans håller kanske Salvo på att förlora sig själv. Eller?

Mer skall jag inte avslöja för att inte riskera att lynchas av läsarna. Detta är åter ett lysande hantverk av le Carré, fullt av överraskningar och skildringar av den hemliga världens dolda rum (skildringen av chatrummet hos säkerhetstjänsten är formidabel; jag önskar bara att jag visste hur man på dess vis kan lyssna på till synes allt), fullt av de gåtfulla och suggestiva stämningar vari han är en näst intill oöverträffad mästare.
Det drar en kall och ödslig vind genom John le Carrés romaner. En rejäl kopp te och en flammande brasa kan gott beledsaga läsningen. Samtidigt kan jag inte låta bli att iaktta den emellanåt något monotona mekaniken i konspirationstänkandet. Men ändå - Gud förbjude att han har rätt!