En av de kollektivtragedier som det ohyggliga Hitlertyska väldet skapade i 40-talets Europa, och som kanske genom själva sin mångfald i någon mån har hamnat i historieskrivningens dunkel, utspelades i det ockuperade Frankrikes huvudstad. I romanen Hotel Galicja , som Per Agne Erkelius ger ut idag, försöker han skingra detta dunkel genom att berätta om en judisk familj som har drabbats av ett mångfaldigt upprepat öde i världskrigets Europa. De har strax efter ockupationen flytt från Österrike till Sverige men blivit utvisade – ”otjänligt invandrarmaterial”, hette det på vår utlänningsbyrå – och inte heller på den mosaiska församlingen får man något stöd av rabbinen: ”Vi har inga problem med antisemitismen. Hittills. Vi vill inte ha några nu heller. Så tyvärr, tack för besöket.”

Familjemedlemmarnas Golgatavandring går vidare till Frankrike, där de ganska snart blir gripna och placerade i en transport till Auschwitz. Dottern Régine lyckas emellertid rymma, och 60 år senare sitter hon i Paris Maraiskvarter med den svenske författaren Franck som blev hennes älskare under en Cypernvistelse efter kriget men stannade kvar i sitt svenska äktenskap i 40 år innan de till sist återförenas.

I den outhärdliga augustihettan år 2003, den så kallade canicule som kräver 15000 offer i Frankrike, beslutar sig denne Franck för att äntligen ta reda på vad Régines familj råkade ut för på vägen till förintelselägret. Han har då själv en dödsdom avkunnad av en cancerläkare hängande över sig, och i sitt försök att komma åt en upplevelse av den otroliga förnekelse av hela den känslovärld som förknippas med så kallad mänsklighet väljer han att litterärt levandegöra Régines treårige lillebror och förse honom med sin egen kroppsliga identitet och sitt namn.

Sent i livet anländer sålunda Franck till Oswiecim – det är så Auschwitz heter på polska – och där gör han Hotel Galicja till basen för en djupare utforskning av vad som drabbade hans älskade Régines familj och formade deras sista dagar i livet. En gastkramande inlevelse i den gränslösa ondska som så envist trotsar de mest behjärtade försök att förstå dess realitet blir vad läsaren får sig till livs av Per Agne Erkelius i en skildring som söker sin motsvarighet i vår svenska litteratur och knappast har överträffats på andra håll i Västerlandet.

I sina tidigaste romaner – dagens är den 20:e i raden – sökte sig Erkelius ofta med en speciell sorts ångestfull oro ut i en värld bortom det ganska så idylliska lilla hemlandet, för att sedan övergå till att tränga alltmer på djupet ”Hemma i Sverige”, som den femte romanen hette. Där försökte han utreda hur vi och våra närmaste förändrades av utvecklingen i det egna lilla samhället under påverkan av vad som hände i den stora världen mellan 50-tal och 70-tal. Resultatet kunde visserligen ge en viss känsla av instängdhet, men det förmedlade ändå en tidsbild av bestående tyngd.

På senare år har han på nytt vänt blicken utåt. I sin närmast föregående berättelse, ”En sorts fred”, knöt han för fem år sedan samman sina viktigaste motivkretsar genom berättelsen om hur Sveriges regering under Per Albin Hansson år 1943 hanterade ett österrikiskt projekt att rädda tusentals judiska barn ur ghetton och dödsläger i krigets Europa. Och nu fortsätter han alltså att hantera den förfärande frågan om vad den fullmogna kunskapen om Förintelsen kan ha att säga oss idag.

Något helt uttömmande svar på en sådan fråga bör man förmodligen inte räkna med att hitta i form av en roman – och det vore förstås inte bara förmätet, utan dessutom konstnärligt svårförsvarligt av en författare att tro sig om att kunna leverera ett sådant. När ”Hotel Galicja” 65 år efter de händelser som skildras når fram till sin sista sida sker det via berättelsen om hur gossen Franck med en transport till gaskammaren av åtskilliga dussin barn som är mellan två och 15 år gamla anländer till målet för sin sista resa.

En kraftigt gripen läsare har vid det laget fått en solid bekräftelse på det intryck Per Agne Erkelius tungt vägande produktion nu har förstärkt genom inemot ett halvt århundrade: att han står i det allra främsta ledet av vår svenska litteraturs människo- och samhällsskildrare.