Författaren Dorrit Weger förs på sin 50-årsdag till Andra reservbanksenheten för biologiskt material. Hon är barnlös, har inga behövande föräldrar, ingen viktig roll i samhället. Hon är därmed en av de umbärliga. Men människor är pengar, som det krasst heter i novellisten Ninni Holmqvists romandebut Enhet. Dorrits kropp är en resurs och även om hon inte är behövd av någon kan hon ändå komma till användning.
På Enheten finner sig Dorrit snabbt till rätta. Hon blir väl omhändertagen både av personalen och av de andra umbärliga på anstalten, och får snabbt nya vänner. Enheten må vara ett strängt bevakat dödsläger, men det är ett dödsläger förklätt till lyxsemester, med teater, bio, shopping, skönhetsbehandlingar och god mat - allt helt gratis. För att inte tala om den stora, ljuvt doftande Vinterträdgården. Visst är Dorrit medveten om att Enhetens verksamhet egentligen bara är ett långsamt och utdraget mördande, där bödlarna ler snällt, tröstar och pysslar om sina offer.

Men hon lär sig snart att strunta i alla närgångna övervakningskameror. Hon vänjer sig vid att se vännerna drabbas av svåra krämpor efter vetenskapliga försök och organdonationer innan de slutligen försvinner helt. Hon förlikar sig med tanken på att även hennes liv snart kommer att vara till ända.
Häri ligger det verkligt obehagliga i Holmqvists dystopi: offrens anpassning till ett fasansfullt system. De inte bara finner sig i sin lott, de till och med trivs. Dorrit, som alltid känt sig utanför som ensamstående barnlös kvinna, prisar sin tillvaro på anstalten: "Här kan jag vara mig själv, på alla plan, helt öppet, utan att bli utstött /.../ Jag har ett värdigt liv här. Jag får respekt."
Romanens styrka ligger i glappet mellan den paradoxalt ljusa ytan och den avgrund som döljer sig därunder. Här lurar också en outtalad, uppfordrande fråga. Vad finns det i vår egen tillvaro som vi lugnt accepterar, trots att vi borde protestera vilt, göra uppror? Som vi passivt och av ren bekvämlighet väljer att ignorera?

Ninni Holmqvist skriver med en effektiv blandning av varm inlevelse och registrerande kyla, och jag dras snabbt in i hennes klaustrofobiska framtidsvision. Ett bra tag ser "Enhet" ut att vara en riktigt bra roman.
Men någonstans efter halva boken tappar berättelsen fart och börjar trampa runt i samma spår. När Holmqvist så försöker lägga i en högre växel genom att låta Dorrit inleda en kärlekshistoria och till och med bli med barn, girar romanen in på ett nytt, mycket mindre angeläget spår. Diskussionen om människovärde gentemot samhälleligt nyttotänkande hamnar i bakgrunden till förmån för förvånansvärt konventionella funderingar kring förhållandet mellan man och kvinna och kring att vänta barn. Vad värre är: här smyger sig en unket doftande graviditetsmystik in i en historia som utger sig för att tala för de barnlösa.
Ninni Holmqvist är en mycket begåvad novellist, och kanske är det så enkelt att hon gör sig bäst i det korta formatet. Hennes första roman är hur som helst inte helt lyckad. Vore jag riktigt cynisk skulle jag till och med kalla den umbärlig.

Eva Johansson

litteratur@svd.se