En stor – och växande? – del av den skönlitterära prosan är upptagen av frågan Vem är jag? Ofta handlar det också om uppföljaren Hur har jag blivit den jag är? Jag-boken rör sig i spektrumet från rena påhittet, typ Thomas Manns ”Svindlaren Felix Krulls bekännelser” eller Söderbergs ”Doktor Glas” till det självbiografiska och självanalytiska, typ Augustinus ”Bekännelser” eller P O Enqvists ”Ett annat liv”.

Vad som står på spel i jag-litteraturen är autenticitet: att bokens jag är olikt alla andra, antingen detta jag är ren fiktion eller påstått verkligt. Ofta är autenticiteten liktydig med själva skrivandet enligt formeln Jag skriver och blir till.

I Anna Lytsys roman Fru Freud och jag är upplevelsen av att inte vara till, vara avskild från livet och ”halv” som människa, själva problemet för bokens jag. Hon är en medelålders kvinna som försöker hitta sig själv, journalist liksom författaren men namnlös i berättelsen. Hon söker sig själv genom ett par olika kärleksrelationer, en är till en man, konstnären Leo som hon med deras gemensamma barn lämnar efter många års förnedrande samliv, och en annan är till en kvinna, fotografen Nika som efter många om och men blir hennes stora kärlek. Men först och främst gör hon det hos psykoanalytikern fru Freud. Till henne går hon fyra dagar i veckan under sju års tid. Att psykoanalysen befriar slås fast redan på de första sidorna. Jaget har just lämnat fru Freud och saknar henne som en död. Vad som föregått det ögonblicket får vi ta del av i en drygt 400 sidor lång tillbakablick.

Det är psykoanalysen som är bokens huvudämne, vad som händer och inte händer i den, fru Freuds neutrala frågor och hennes tystnad, men först och främst hur analysen upplevs av Jag, rent kroppsligt. Den blir som en extra hud, ett skydd och en tröst när allt annat i tillvaron är kaos: samlivet med Leo, likgiltigheten för sonen Sasja, frånvaron av Nika.

Men jag blir inte klok på bokens skildring av psykoanalysen. En sådan kan förstås se ut på många olika sätt men eftersom analytikern kallas fru Freud väcks förväntningarna på en skildring av det specifika i en livshistoria, en som gradvis friläggs och får betydelse för tillblivelsen av jaget. Men bokens jag verkar inte ha någon historia, i varje fall ingen man talar om i analysen. I slutet av berättelsen dyker en mor upp, ”undflyende och diffus”, en far nämns i allmänna ordalag som den som dominerat familjen, en syster förekommer några gånger. Men ingen person i Jags tidigare liv verkar ha haft någon avgörande betydelse. Hennes liv börjar med psykoanalysen. Eller snarare när hon bestämmer sig för att avsluta den.

För Jag innebär den vad Freud skulle kalla ”genombrottet till kvinnan”. Fast när han använder uttrycket är det om en man som förmår älska och älskas av en kvinna. Här handlar det om en kvinna som förstår att hon älskar och vill leva med en kvinna. ”Jag är odanad och öppen. Icke-oidiperad och psykiskt intersexuell: jag är köns- och begärsmässigt obunden. Frigiven. Jag får älska vem jag vill” lyder det queer-evangelium Jag till sist når fram till, trots fru Freuds heteronormativa och oidipala tänkande. Men vem Jag är får vi aldrig veta.

Carl-Johan Malmberg

kultur@svd.se