Karlar som klär sig i kvinnokläder har ju i vår västerländska kultur mestadels uppfattats som höggradigt komiska, medan däremot kvinnor som klär sig i manlig stridsmundering ofta beundrats som hjältinnor. Tänk bara på Jeanne d"Arc, den stridbara jungfrun av Orleans, bränd på bålet 1431 men därefter dyrkad som nationalhelgon och upphöjd till nästan gudomlig status i otaliga dikter och skådespel! Jämför henne med Asa-Tor, Eddans muskulöse dundergud, inklämd i fjollig brudklänning för att giftas bort med jätten Trym! I ena fallet tårar och vördsamma suckar, i andra fallet råa flatskratt.

Frågan är väl dock om inte de traditionella värderingarna av sådana könsöverskridanden på senare tid, i feminismens och queerteoriernas tidevarv, håller på att vändas ut och in, så att manliga transvestiter efterhand tas på större allvar (till exempel i Pedro Almodovars
filmer) medan moderna Jeanne d"Arc-kopior allt oftare framstår i löjets skimmer. Det skulle i så fall kunna tänkas vara en logisk följd av den könsutjämning som ändå ägt rum på senare tid.
Hur det än förhåller sig med detta, så är det både nöjsamt och lärorikt att följa historikern Agneta Neys genomgång av medeltida myter, sägner och krönikor om könsöverskridande och kämpande kvinnor i mansdräkt under cirka tusen år. Jeanne d"Arc var alltså ingalunda den första i sin art utan snarare den sista och mest berömda i en lång rad av stridbara kvinnogestalter, alltifrån senantikens stolta jungfruhelgon och mordiska merovingdrottningar till de fornnordiska sagornas slagkraftiga sköldmör och valkyrior.

Flertalet av dessa kvinnoväsen har redan varit föremål för åtskillig diskussion i de senare årens livaktiga genusforskning, men det är en förtjänst hos Agneta Ney att hon dels sammanfattar den internationella diskussionen, dels gör belysande jämförelser mellan skilda perioder och kulturområden. Särskilt givande
är hennes analys av de fornisländska sagatexterna, som hon behärskar ovanligt väl.
Sålunda kan hon påvisa intressanta likheter, också vad gäller detaljer, mellan Jeanne d"Arc-myten och den ett par hundra år äldre isländska mytsagan om sköldmön Hervor: båda är alltigenom kyska jungfrur, båda klär ut sig till män och utmanar därmed sin omgivning, båda rustar sig för kamp mot fienden genom att söka rätt på ett sägenomspunnet svärd som legat begravt under lång tid i väntan på att svingas av den som ödet (eller Gud) utvalt.

Men medan Hervor - i god överensstämmelse med isländska lagar om "ringkvinnors" rätt - kämpar för släktarvet och ättens ära, eftersom hon inte har några bröder som kan påta sig detta uppdrag, kämpar Jeanne d"Arc för det franska feodalsamhällets och den höviskt-kristna kungamaktens intressen. Jämförelsen visar att samma grundläggande mytiska mönster har kunnat anpassas till vitt skilda samhällsförhållanden.
Men både i det fornnordiska ättesamhället och det franska feodalsamhället har
kyskheten varit en nödvändig förutsättning för att kvinnan skulle tillåtas agera som en man på slagfältet. I de nordiska sagorna understryks denna princip tydligt genom att sköldmörna alltid upphör att vara sköldmör och förlorar sin "manliga" styrka och stridbarhet så snart de gift sig eller förlorat sin mödom. I den kristet-höviska litteraturen utgår man på motsvarande vis från att Jeanne d"Arc-liknande jungfrur genom äktenskap med någon lämplig riddare förvandlas till älskvärda gemåler som ägnar sig åt broderi och andra stillsamma damsysslor i de höviska gemaken.

Agneta Neys genusinspirerade läsningar av medeltida texter är nästan alltid läsvärda och oftast rimliga. Dock vill jag protestera en smula mot att hon - trots att hon uppenbarligen vet bättre - i sin framställning inte skiljer tydligt mellan sköldmör och valkyrior. Sköldmör (som Hervor i "Hervararsagan)" är alltigenom jordiska kvinnor i stridsmundering, medan däremot valkyrior (som Brynhild i "Volsungasagan") är övernaturliga väsen som
förmedlar gudomlig vishet till jordiska män, som de vakar över i striden och slutligen, när de fallit på slagfältet, forslar på hästryggen till Valhall på Odens uppdrag. Skillnaden är viktig, inte minst ur ett genusperspektiv.