1960-talet producerade ett pärlband av politiska och ideologiska hjältar. Några av de mest hyllade var Mao och Lenin. För vissa utgjorde till och med Stalin en förebild. Men med undantag för Ernesto ”Che” Guevara överlevde ingen av dessa hjältar murens fall och avslöjanden av illdåd i kommunismens namn. Hans renommé tycks opåverkat av ideologiska pendlingar. Fortfarande framstår han som revolutionernas stilikon: skägget, det långa håret, uniformen och den drömska visionära blicken på det klassiska fotografiet, där hårlockarna fladdrar i vinden under den svarta baskern. Han är frälsaren och rebellen som offrade sitt liv för revolutionen. Glömda är hans doktrinära marxistiska utopier.

Che Guevara föddes 1928 i Argentina och utbildade sig till läkare. I Mexico träffade han den landsflyktige Fidel Castro. Che värvades i gerillakriget mot den korrupta kubanska regimen. 1959 segrade revolutionen och gerillaledaren Che lämnade sitt läger för att medverka i uppbyggandet av ett nytt Kuba.

Från resande ambassadör avancerade han till chef för den kubanska riksbanken och utnämndes slutligen till industriminister. Gerillakrigets dramatiska tillvaro byttes mot byråkratiska rutiner och sammanträden.

Men sex år efter revolutionen iklädde han sig åter gerillauniformen och begav sig till Kongo för att stödja den lokala gerillan. Operationen misslyckades emellertid. Nästa projekt var Latinamerika och med en grupp gerillasoldater åkte han till Bolivia för, som han själv uttryckte det, att starta ”två, tre många Vietnam”. Den amerikanska imperialismen skulle utmanas på flera platser och Latinamerika förvandlas till ett slagfält i kampen mot USA.

Men den revolutionära drömmen kraschade i Bolivias djungel. Han misslyckades med att exportera den framgångsrika kubanska revolutionen och avrättades, idag för 40 år sedan, av boliviansk militär.

Det är mycket kort sammanfattat historien som journalisten Björn Kumm berättar i boken Che. Han följer noggrant revolutionshjältens levnadsöde år för år, ibland till och med dag för dag, från barndom och ungdomens motorcykelresor till de sista strapatserna. Che Guevaras egen dagbok utgör en central källa.

Genom att ideligen datera varje ny händelse ligger Kumm i sin skildring också nära dagboksgenren och förmedlar därmed en känsla av autenticitet. Men det är inget psykologiskt djupporträtt utan berättelsen fokuserar på det yttre händelseförloppet.

Med undantag för den kubanska revolutionen kantas Che Guevaras karriär av misslyckanden. Att det ständigt publiceras nya böcker om honom beror därför i mindre grad på hans politiska insatser än på mytens suggestionskraft. Han dog 1967, när vänstervågen i väst ännu inte nått sin kulmen.

Oanfrätt av de följande årens interna stridigheter inom vänstern blev han sinnebilden för idealism och förkroppsligade 1960-talets tidsanda. För aktivister och demonstranter på gatorna i Västeuropa framstod han som en sann revolutionär. Han offrade sig för den stora saken och dog i strid. Men hade han dött tio år senare, när de politiska idealen började stöpas om, hade han sannolikt aldrig helgonförklarats.

”Che” är en lättillgänglig och fängslande biografi över en revolutionshjälte. Frågetecknen kunde ha varit fler, men det är inget hyllningsepos. Inte minst kapitlen om Che Guevaras sista månader är fascinerande och spännande, trots att man som läsare sitter med facit i hand. Gerillasoldaternas hopplösa irrande i djungeln kan bara sluta i katastrof, vilket Che själv tycks medveten om.

Kumm har egentligen inte något nytt att tillägga till bilden av Che Guevara och gör inte heller sådana anspråk. Frågan är därför varför vi behöver ytterligare en bok om revolutionshjälten. Che spelar förstås en huvudroll i dagens revolutionsmytologi och hans porträtt används flitigt på T-shirts, muggar och demonstrationstågens flaggor. Likväl hade det varit intressant om Kumm öppet reflekterat över frågan.

Kumm var en av de första journalisterna som såg den döde Che Guevaras kropp, då den i triumf visades upp i det katolska sjukhusets tvättstuga i Vallegrande. När Kumm återvände till Sverige efter sin Latinamerikaresa möttes han emellertid av förebråelser. Författaren Sara Lidman beskyllde honom för att vara okänslig och kallt analytisk, när han beskrev händelserna i Bolivia som ett nederlag. Hon hävdade att de unga med Che Guevaras porträtt på bröstet behövde något att tro och hoppas på. Tydligare än i Lidmans argumentation går det knappast att avläsa den tidsanda som producerade myten Che Guevara. Tron var för många väsentligare än sanningen.