Den för närvarande mest medieexponerade litteraturtrenden i Sverige är självbiografiska böcker om pappor. Det råder ingen tvekan om att förlagen just nu välkomnar den här typen av icke-fiktiva uppväxtskildringar. Och författarna skriver. Kanske är det helt enkelt så att föräldramysteriet aldrig upphör att påverka oss, hur ”färdiga” vi än anser oss att vara med det när vi är vuxna.

Flera av de pappaböcker som kommit ut, till exempel Åsa Linderborgs lysande ”Mig äger ingen”, har dock velat skildra mer än ”bara” papparelationen. Så är sannolikt inte fallet med Hanna Hellquist . Hellquist, som är hyllad skribent i Dagens Nyheter, började sin bana på tidningens Namn och Nytt-sida, där man ofta förvånades (och livades upp) av den osminkade uppriktighet som hennes krönikor innehöll. Den kontrasterade ganska bjärt mot den sidans rätt utslätade profil.

Numera syns Hanna Hellquist ”överallt”, hon är ett klockrent exempel på vad man i vår tid kallar en lyckad mediekarriär. När hennes debutbok kommer ut på Bonniers är det hon själv som pryder omslaget; vi förväntas veta vem hon är.

Är man bekant med Hanna Hellquists krönikor i DN känner man igen mycket av upplägget i hennes uppväxtskildring, som bär titeln Karlstad Zoologiska efter den djuraffär hennes pappa drev under en kort period i hennes barndom. Boken består av ett stort antal korta episodiska berättelser. Det lätt gränslösa anslaget, den påtagliga känslan för det dråpliga, det sorgliga och de rappa formuleringarna känns igen.

Ett slags krönikeroman är det alltså. Vilket absolut inte är menat att vara nedsättande, inte när man har med en sådan begåvad krönikör som Hanna Hellquist att göra. ”Karlstad Zoologiska” är en mycket charmig bok. Men efter hand tröttar det korta, hela tiden avslutade formatet. Jag börjar längta efter någon berättelse som dröjer sig kvar lite längre, som tar risken att inte sluta med en krönikörsdrastisk knorr. Jag tror att Hanna Hellquist skulle kunna åstadkomma det.

Hellquists uppväxt ger en nyckel till de ofta halsbrytande kasten i hennes texter. Fadern är en excentrisk djursamlare. Boaormar, hundar, katter, råttor, sköldpaddor, alla upptänkliga djurarter kryllar i familjens liv. Barnet Hanna får tidigt lära sig att det handlar om att äta eller ätas. De möss som hon ömt vårdar skall bli ormmat – inget konstigt med det. Kattungar slås ihjäl när de blir för många, den älskade hunden går man ut i skogen och skjuter när den blir för gammal. Lite sorgligt, men inte konstigt. Livets grundläggande villkor blir väldigt tydliga när man har med djur att göra, och i Hellquists bok är döden ständigt närvarande.

Bilden av pappan är genomgående kärleksfull men ganska statisk. Visst plockas han ner från sin piedestal på slutet, men det är och förblir han som är hjälten. Precis som i flera andra av pappaböckerna är mamman en betydligt mer diffus figur.

Mönstret är tydligt: den excentriska pappan blir alltid förlåten, mamman förblir mindre viktig trots att det ofta är hon som drar det tyngsta lasset. Jag börjar längta lite efter en bok om en intressant mamma, en mamma som får bete sig lite hur som helst och ändå bli förlåten i slutänden. Hittills kan jag inte komma på någon sådan.

Något säger mig att det i så fall inte kommer att vara en dotter som skriver den boken.

Annina Rabe

kultur@svd.se

Fler artiklar