Under några års tid har det blivit något som möjligen kan kallas en trend, mer eller mindre dokumentära berättelser om fäder: psyksjuka, alkoholiserade, våldsamma, snälla, ansvarslösa, ansvarsfulla (undantagsvis) eller tokroliga. Jag vet inte om det skall kallas en trend, trendspaning är inte min starka sida och författare har förvisso alltid skrivit om sina fäder. Men möjligen är det så att fadersrollen i vår åtminstone någorlunda jämställda tid är under omprövning, man vill försöka förstå vad som gjorde fadern till det han var och till det som den som skriver blev.

Det kan dock finnas ytterligare en förklaring till fenomenet, mindre tilltalande: att det är en utlöpare av den grasserande narcissismen, med ”avslöjanden” av allt det mest privata och intima, från erbarmliga dokusåpor till romaner, där allt handlar om att synas och allt hävdas vara ”sanning” och ”verklighet”. Vi kan ju debatten vid det här laget. Häng ut dem bara!

Caj Lundgren skrev en gång, efter att ha läst en biografi över Hemingway, att man kanske inte skall läsa om sina favoritförfattare (däremot givetvis läsa om ). De obehagliga överraskningarna kan bli väl många. Så det är säkert med synnerligen blandade känslor som beundrare av en av Sveriges mest älskade författare, Stig Claesson, läser sonen, filmaren och konstnären Nils Claessons biografiska bok om honom, Blåbärsmaskinen .

Den är som en lång smärtsam utandning, en prosadikt med korta stycken, ofta bara en rad. Fadern kallas genomgående bara för Stig, och det är inte beundrarnas älskade ”Slas” (som han aldrig kallade sig själv) som vi här möter. Den vi möter är en trasig, kedjerökande, alkoholiserad och ständigt pillertrillande människa som får delirium när den ene sonen Nils är 14 år. Den udda familjen hålls turligt nog ihop av den starka och egensinniga modern, franskkanadensiskan Taki. Man kanske kunde kalla familjen för dysfunktionell, även om den fungerar så gott det går.

Stig är ”blåbärsmaskinen” som ”räfsar i sig saker, äter upp dem, tuggar och maler, bearbetar för att sedan spritsa ut saker i andra änden”. Allt och alla tycks vara delar av hans konstnärliga projekt, i bild och ord. Han kan visa vänskap men också vara djupt otrevlig mot i synnerhet beundrare. Han är ständigt frånvarande, mest sitter han på krogen med kumpaner, tycks det. Hemma är han nyckfull och oberäknelig. Han kan vara den Stig som vi, hans beundrare, vill se, men också visa upp nattsvarta, irrationella och demoniska sidor. Han kan avlägset likna den mysige södergamängen, samtidigt som han idealiserar landsbygden och bönderna.

Det är så mycket som inte går ihop, allt är rollspel. Stig iscensätter sitt liv och liksom Hemingway skapar han ett varumärke av det. Ett inte ovanligt beteende bland författare, bör inflikas. Samtidigt kan man onekligen undra hur denne grave missbrukare kunde skriva så enormt mycket och så bra och dessutom ägna sig åt bildkonst. Inte heller det går ihop.

Det är mycket mörker i denna bok, även om ljuset ibland skiner in i de mörka hörnen. Men mest av allt lever Stig i demonernas natt, ständigt rädd för att de tabletter som håller dem i schack skall ta slut.

Detta är ändå inte bara berättelsen om en far, boken är också fylld av fint fångad tidsanda från 60- och 70-tal, med exakt inprickade detaljer från det relativt välbärgade medelklassområdet Tanto på Söder. En lång rad ledande kulturpersonligheter passerar revy och ägnas snabbporträtt (fast Claesson borde kanske veta hur man stavar till Olle Adolphson). Det är inte så länge sedan, egentligen, och dock så länge, länge sedan.

”Blåbärsmaskinen” har således sina starka förtjänster, men den väcker lika många frågor som den besvarar och här får man nog än en gång anknyta till den debatt som pågått under flera år. Vad kan man, bör man och får man egentligen skriva om en levande eller nyss levande människa? Den frågan är högst relevant, eftersom verkliga personer nu under flera år klätts av och ”avslöjats” på närmast löpande band. Vem har rätt att kasta den första stenen?

Nils Claessons text är fylld av både avståndstagande och motvillig – emellanåt vacker – ömhet. Jag håller ändå fast vid att det är viktigt att diskutera det principiella i den här sortens böcker. Är detta verkligen ”sanningen” om Stig Claesson? Nej, trots att det är en son som skriver är det bara en sanning, och den yttersta sanningen om en människa når vi aldrig. Lika undflyende som Stig Claesson här framställs som, lika undflyende blir därför texten. Man lämnar den med stor sorg i bröstet.

Jag erinrar mig Gunnar Ekelöfs kanske sista diktrad: ”En annan människas smärta kan du aldrig förstå.” Och vem än Stig Claesson var, han lämnade efter sig en skatt av enastående litteratur. Människan förgår, verket består. Förhoppningsvis.