När det idag talas om bipolär sjukdom inom psykiatrin avser man de manodepressiva. Förenklat finns det två typer, bipolär typ 1 – kraftiga svängningar mellan maniska faser och depressiva. Man kan säga att bipolär typ 2 är en skenbart skonsammare variant där manin inte är fullt utvecklad utan snarare kan karakteriseras som kraftigt förhöjd livskänsla. Denna hypomani mynnar dock alltid förr eller senare ut i en depressiv fas, pendeln slår över åt andra hållet.

Ann Heberlein , doktor i teologi, etikforskare, radiopratare, författare, föreläsare bland mycket annat, har fått diagnosen bipolär typ 2. Hennes senaste bok, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva , äger redan en titel som beskriver exakt vad det är fråga om. Det är en på många sätt viktig bok, men också gränslöst självutlämnande. Jag undrar ibland under läsningens gång om inte Ann Heberlein påverkats av störtfloden av autobiografier vi sett på senare år där inte minst kända författare går tillrätta med både sig själva och sin omvärld, i vissa fall med namns utpekande.

Ann Heberlein är dock mycket diskret vad gäller utpekanden, hon lämnar ”bara” ut sig själv. Men det är ofrånkomligt att hon också – indirekt – lämnar ut sina barn och sin make, fast hon aldrig nämner deras namn.

Det kanske ligger i sakens natur att jag känner mig kluven till boken. Min styvfar var bipolär typ 1, jag har vuxit upp med en människa som i stora pendelrörelser växlade mellan att vara gudalik och en liten grå mus, på det sättet känner jag att Ann Heberleins ärende är essentiellt. Någon måste skriva om denna djupt tragiska sjukdom. Samtidigt går hon i sitt ärende så långt att jag undrar hur hennes barn kommer att reagera den dag då de läser boken, när det går upp för dem att deras mamma har ägnat sig åt långtgående självmordsplaner i perioder och varit fullständigt upptagen av sig själv och sin egen ångest.

I boken beskriver Ann Heberlein hur hon avvecklar sitt liv steg för steg. Hon lämnar sina uppdrag för Lunds universitet, Svenska kyrkan och Sydsvenska Dagbladet. I augusti 2008 handlar hon ordentligt med kläder till sina barn, hon anser att hon är bättre på sådant än maken. Hon litar dock på att maken kommer att kompensera barnen på ett känslomässigt plan för deras förlust; hon är av åsikten att barnens liv kommer att bli enklare utan en mor som under perioder ”gråter ögonen ur sig”.

Kallt resonerar hon – eftersom hon känner medierna – att boken kommer att sälja mycket mer om hon förverkligar sina självmordsplaner. När jag hade läst ut boken blev jag djupt osäker: lever Ann Heberlein? Men så såg jag en nyskriven artikel av henne i Expressen och när jag läste den kunde jag inte finna ett spår av den djupa kris hon befann sig i på höstkanten förra året, alltså då hon måste ha lagt sista handen vid sin bok. Också detta kanske ligger i sakens natur, långa perioder fungerar man som bipolär typ 2 ganska normalt. Eller med hypomanins mått mätt: man får saker och ting ur händerna, man är kreativ och produktionstakten kan vara hög.

Så läst är ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” ett hjärtslitande dokument. Någonstans skriver Ann Heberlein att hon ville ge ut boken för att visa att det finns människor som har det på det här sättet och dessutom visa hur lite reell hjälp de egentligen kan få. I bästa fall, menar hon, finns det ett sjukhus som tar emot människor med den här sjukdomen och hindrar dem från att ta sina liv. Men det finns inga terapier och inga mediciner som egentligen hjälper.

Det går dessutom att läsa boken som en filosofisk betraktelse över de tänkare som funderat över självmordet som existentiell markering och över meningen med livet. När man kommit över den värsta krisen som läsare, när man blivit förmögen att skjuta sina eventuella likheter med jagberättaren åt sidan, kan man läsa Ann Heberleins bok som en klok vidräkning med både psykiatrin och allsköns filosofer.

Plötsligt minns jag, mitt i läsningen, något som en av mina lärare på mentalskötarutbildningen sa om manodepressiva. Jag hade redan jobbat som vikarierande skötare och mött flera maniska patienter som befunnit sig på toppen av världen och dikterat allas villkor med sina extraordinära egenskaper. Snabba som blixten var de i tanken, och man kände sig trög och dum i deras sällskap. Men läraren sa något som minnena av min styvfar och Ann Heberleins bok bekräftar: depressionen är själva grundstämningen, det är från den svarta dysterheten allting utgår. Manin är ren kompensation. Det går helt enkelt inte att i långa loppet vara så deprimerad som den manodepressive kan vara utan att ta livet av sig, sa min lärare. Det är klart att man måste vara uppe och flyga bland molnen ibland. Något annat vore outhärdligt.

Ann Heberlein lämnar oss, om man läser mellan raderna, lösningen på vad hon bör göra med sitt liv; jag tolkar det så att hon verkligen vill se och uppskatta hur naturen i längden kompenserar henne för all ångest och alla svarta tankar. Att hon verkligen vill se och acceptera att hennes pendelrörelser är större och svårare än de flesta andras. Att insikten om sjukdomens sanna natur snarare får henne att kommunicera än att bryta all kommunikation.

Denna mörkt förtätade bok har Ann Heberlein delvis skrivit under en djup depressiv fas av sitt liv, något som egentligen är en formidabel prestation eftersom depressionen oftast gör människor helt passiva. Förmodligen har jag hört henne på ett fantastiskt sätt lägga ut texten om något etiskt dilemma på radion samtidigt som hon har brottats med mörka tankar.

Det är utan tvivel den svåraste av utmaningar att vara Ann Heberlein, men det hon gör, säger och skriver engagerar mig mycket.

Erik Löfvendahl

kultur@svd.se

Fler artiklar