Enligt en av många varianter av hur ett av 1900-talets mest berömda bevingade ord myntades, gick det till så här: Den 3 augusti 1914, dagen innan Storbritannien förklarade Tyskland krig, blickade utrikesministern Lord Grey ut genom fönstret i sitt ämbetsrum. Då slocknade plötsligt en gatlykta och han sade till sin sekreterare: ”Nu släcks lamporna över hela Europa. Vi kommer inte att få se dem tändas igen i vår livstid.” Det var bokstavligt i någon mån, men framför allt symboliskt. När mörkret föll över vår arma planet under nästa världskrig, sjöng Dame Vera Lynn, soldaternas älskling, med litet mer optimism: ”När ljusen tänds igen, över hela vår värld.”

Första världskriget håller på något sätt att falla i glömska. Det ­andra är ju en jättelik bok- och dokumentärfilmsmaskin, medan det skrivs betydligt mindre – om än inte litet – om åren 1914-1918. Kanske är det så, med facit i hand, att första världskriget saknade all form av gloire i denna meningslöshetens meningslöshet i ett krig som ingen längre minns varför det utkämpades. Då skall man ändå komma ihåg, att under sent 60-tal försiggick en veritabel historikerstrid om detta krig, om vems fel det var, om varför det bröt ut och vilka bevekelsegrunder man hade. Var det en nationalism som spårat ur, där till exempel de tyska socialdemokraterna plötsligt blev kejsarens och det militära etablissemangets trognaste drabanter? Eller hade Lenin och de marxistiska historikerna rätt, när de hävdade att det bortom all retorik om Nationen och Fäderneslandet rörde sig om ett ”imperialistiskt omfördelningskrig”, en kamp om marknader, ­råvarutillgångar, territorier och kolonier? Den striden är sanner­ligen ännu inte avgjord.

I sitt nya storverk, Stridens skönhet och sorg. Första världs­kriget i 212 korta kapitel beger sig Peter Englund till detta världskrig, som verkligen var ett sådant och alls inte bara, som kanske många har fått för sig, utkämpades på den europeiska Västfronten och i skyttegravarnas lera, utan på f­lera kontinenter. Det är en mycket englundsk bok, med drag vi känner igen ända sedan den stor­artade debuten med ”Poltava. ­Berättelsen om en armés undergång” (1988), antagligen inspirerad av John Prebbles ”Culloden. De skotska klanernas nederlag” (1961).

Det rör sig om en vederhäftig och väldokumenterad historieskrivning, stöpt i en form som närmar sig det skönlitterära berättandet och innehåller mycket av det som kallas mentalitetshistoria, berättelser om den enskilda människans lilla universum, tankevärld, känslor, fruktan och längtan. I den övriga världen är den sortens skildringar betydligt vanligare än här, i själva verket torde Englund vara rätt unik på våra breddgrader.

Vi får följa 19 öden under kriget, författaren har läst brev, dagböcker och självbiografier i stor mängd för att verkligen komma dessa människor in på livet. Det är ibland som att läsa en thriller. Det hela börjar med hur den tolvåriga tyska skolflickan Elfriede Kuhr upplever soldaternas avfärd till fronten, under stort jubel och blomsterhyllningar. Den som tidigare har läst om första världskriget vet att detta jubel snart skulle fastna i halsen, även om det en tid var lugnt på Västfronten. Men vi jagar vidare, ty snart är man så gripen av dessa männi­skors liv och öde att det är helt nödvändigt, som i just en thriller, att få veta hur det går. Detta är inte en historia om Herrarna och Makten, utan om de ”vanliga” människorna, man kunde kanske säga om dig och mig, om infanteristen, om den kvinnliga chauffören, om sjuksköterskan, om ingenjören, om artilleristen, om kavalleristen, om kirurgen och alla de andra som får allt svårare att förstå meningen med detta krig, oavsett vilken armé utspridd över världen de tillhör. På dem väntar helvetet, och detta helvete i skyttegravarna är väl det som är mest ihågkommet i vår tid, där Herrarna kommenderade sina soldater till anfall för att återta en liten bit förlorad mark. Till vilken nytta?

Englund skriver alltså mycket om tankar och känslor, om längtan efter de kära, där det mitt i krigets fasor finns en paradoxal ­vardag, skildrad med utsökt in­fogade detaljer. Men han skriver naturligtvis om helvetet, som det som den blott 21-årige René Artaud upplevde under prestige­slaget vid Verdun, om hur han såg massdöden, kände mörkret, förtvivlan och ångesten.

Ja, så unga alla var! Alla dessa öden, en generation bortslösas för ingenting och detta ingenting skulle leda fram till nästa vansinne.

De olika gestalternas vägar korsas inte, men genom Englunds sätt att berätta får läsaren en känsla av att de alla finns där, samtidigt, människa intill människa, axel vid axel. Det må ha gått många decennier sedan detta krig bröt ut, ändå verkar det som om alla de nedersta, Envar, är de soldater eller sjuksköterskor som befinner sig vid fronterna i vår tids krig. Intet nytt under solen.

Englund behärskar sitt material suveränt och ett och annat litet fel må väl smyga sig in i en så omfångsrik text. Jag kan inte hålla med om att Marats mördare Charlotte Corday var ”kontra­revolutionär” (en fransk politiker tog hennes namn). Snarare var hon väl en moderat revolutionär, girondist med andra ord? Det rör sig dock om petitesser.

Peter Englund har skapat ett mästerverk av berättande historieskrivning, lika märkligt underhållande som skrämmande. Han har sannerligen överträffat sig själv.