De senaste femtio åren har alltmer plånat ut latinet. Språket lärs inte längre ut i skolorna, det verkar vara dubbelt dött, historien är välkänd och ofta beklagad. Men historien är samtidigt besynnerligt tveeggad. För möjligheterna att få full tillgång till latinska texter – i original liksom i översättning – har aldrig varit större än nu. Exemplet Catullus (ca 84–ca 54 fKr) är talande.

Som latinstudent på 60-talet läste jag Oxford University Press kommenterade utgåva med C J Fordyce som upphovsman. Jag skäms över att dela förnamns­initialer med denne utsuddare. För numera vet jag att praktiskt taget samtliga av poetens erotiskt frispråkiga dikter – flera dussin av hans sammanlagt 116 bevarade och flera av dem mästerverk – smusslades undan av Fordyce. Censuren doldes försåtligt i bokens förord med orden ”ett litet antal dikter, vilka av goda skäl sällan läses, har här uteslutits”.

Fordyces tilltag har snarare varit regel än undantag. Att censurera litterära texter, också i vetenskapliga utgåvor, på grund av deras påstådda och farliga osedlighet har länge varit tradition och långt ifrån bara gällt grekiska och romerska författare. I ”Vågade verk ur vitterheten”, en ny­utkommen och utmärkt liten antologi från Svenska Vitterhetssamfundet, visar Petra Söderlund hur samfundets utgåvor av bland andra Stiernhielm och Lucidor under 1900-talet stympades på sina ”skabrösa” inslag.

60-talets sexuella frigörelse har gjort sådan klåfingrighet omöjlig. En ny och friare tradition, både vad gäller kommentarer och översättningar har etablerats.

Till den hör poeten Gunnar Harding och latinisten Tore Janson. Tillsammans har de åstadkommit en liten läcker Catullusvolym med 68 dikter, alltså mer än hälften av de bevarade. Här finns Catullus mest berömda dikt, den extatiska kärleksdikten ”Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska!” (”Vivamus, mea Lesbia, atque amemus”), riktad till poetens älskarinna Clodia, hon som genomgående får heta Lesbia i poetens verk. Täcknamnet speglar Catullus enorma beundran för sin ett halvt millennium äldre grekiska skaldesyster Sapfo från Lesbos.

En av Sapfos dikter gjorde han till sin egen, odet om den älskade, den älskande och rivalen. Sapfos dikt har kallats västerlandets förs­ta kärleksdikt och den framhåller både i hennes och Catullus version svartsjukan som en erotisk grundkomponent. Det säger en del om kärleksdiktningens – och kärlekens – villkor i kulturen.

Många är de Catullusdikter som handlar om kärlek och rivalitet, ofta i satirens och person­angreppens grymmaste och uppsluppnaste former. Dikterna sjuder av liv, ett slags korta blixtar av känslor, ömma, hatiska, hånfulla, trånande om vartannat. Det jublande och det robusta växlar med det sårbara och det sårade, med längtan och sorg. Det triviala samsas obehindrat med det högstämda, grova könsord med ömma smekningar, kroppsvätskor, blomdoft och parfymer blandas helt och hållet naturligt. Lesbia hyllas ibland i samma dikt som hon förtalas och hånas.

Så går det till i Catullus värld. Ska man som komplement till Catullus få en levande idé om hur den världen var beskaffad kan man titta på Fellinis film ”Satyricon”, en enastående rundmålning av den något senare kejsartidens väldiga spännvidd mellan rå sinnlighet och esoterisk visdom, brutal utlevelse och stoisk återhållenhet. Inte för inte hyllade den store latinisten Gilbert Highet ”Satyricons” förmåga att träffa mitt i prick.

Den förmågan är Catullus egen; hans dikter går ofta rakt på sak, några av dem slutar nästan innan de börjat. Och få i poesins historia vet hur man lika effektfullt börjar en dikt. Plötsligt står vi på en romersk gata: ”Varus drog mig iväg en dag från Forum / för att vi skulle hälsa på hans älskling / ett rätt charmigt och ärtigt litet luder”. Eller minns en uppsluppen kväll: ”Roligt var det igår, Licinius, när vi / satt och skrev poesi på mina tavlor”. Många dikter handlar om den stackars poeten Catullus själv, han som tvingas bevittna maktens och kärlekens ränkspel: ”Vad då, Catullus? Varför dör du inte nu?” frågar han sig hånfullt inför anblicken av den korrupte Vatinius framfart mot maktens topp. I nästa dikt skrattar han hjärtligt när Vatinius åker på stryk i en rättegång. Och den älskade Lesbias promiskuitet beskrivs i detalj och begråts av den ömsom svartsjuke, ömsom resignerade poeten som inte kan släppa denna sitt livs kärlek.

Dessa dikter som inte väjer för någon mänsklig svaghet och låghet, men som också rymmer mer livsglädje än någon annan romares, har nu fått sin vitalast tänkbara svenska dräkt av Harding och Janson. Deras smidiga översättningar ersätter Ebbe Lindes halvsekelgamla och mer preciösa fast minst lika frispråkiga. Man tackar och njuter.