Marianne Höök var ett av 50- och 60-talens legendariska pennskaft: en smart, rolig, slagfärdig och radikal journalist som täckte hela fältet från Dior och fisksoppa till kvinnofrågor, barnarbete och tredje världen. Idag är hon nästan bortglömd – för den som är född på 60-talet eller senare på sin höjd ett namn. Hon borde finnas rikt representerad i radioarkivet, men till skillnad från exempelvis Bang hör man henne sällan. Hon skrev för dagen, valde det korta formatet och samlade sig aldrig till något större, även om ambitionerna fanns. Det enda undantaget är hennes bok om Ingmar Bergman från 1962.

Anette Kullenbergs biografi Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet har sin utgångspunkt i en rent personlig undran: vem var egentligen Marianne Höök, var kom hon ifrån och varför var hon så olycklig? Det är ett vänporträtt utan idoliserande drag, distansen finns och Kullenberg skyggar inte för det som var stötande i vännens personlighet: snobbismen, strebermentaliteten, sveket mot de två barnen.

Stora delar av boken utgörs dessutom av transkriberade samtal med Marianne Hööks när­stående, som alla samstämmigt landar i samma sak: man kände henne inte, hon var ledsen men man visste inte varför, hon ville men kunde inte öppna sig, hon var frusen. Självmordet 1970 hade föregåtts av flera försök. Någonstans i allt detta finns också en vacker kvinnas skräck för att åldras och en stor tragik: Marianne Hööks mamma begick självmord när dottern var bara ett halvår.

Till denna händelse återvänder Kullenberg ofta, hon gräver i den lilla rest av familjehistoria som finns kvar men hittar inte mycket mer än en kylslagen far och en barndom hos frireligiösa morföräldrar i Sunne.

Raskt hopp till Stockholm där den färdiga Marianne framträder i all sin stålblanka glans, nylagd i håret och iklädd leopardpäls. Officersfrun från Karlsborg, som började sin skri­varbana med lite råd om kläder och bjudningar, avancerade till kolumnist i Svenska Dagbladet och slutade som politisk tyckare i Aftonbladet, övergav trots socialdemokratisk partibok och engagemang i världens fattiga aldrig de luxuösa inslagen.

Det är bara en av de dubbel­heter som omgivningen fann det svårt att förstå; en annan är de vattentäta skott Marianne Höök byggde mellan sitt livs olika delar. Dottern beskriver hennes grundstämning som svart medan Kullenberg själv inte såg henne nedstämd en enda gång. Hur förklara detta?

Raskt hopp tillbaka till barndomen, hur var det nu med mamman, vem var hon, varför dog hon? Varför var Marianne så ledsen, och varför förstod Kullenberg trots vänskapen aldrig hur ledsen hon i själva verket var?

Det är så biografin arbetar, inte tematiskt utan repetitivt, ­ibland närmast maniskt. Den rör sig fram och tillbaka, återvänder till samma platser, ställer samma frågor, skjuter in nya bitar som överlappar de gamla, tar om och fyller på med ännu ett lager.

Den går i cirklar precis som Marianne Höök gjorde i sitt liv. Den kommer inte fram till något efter­som det inte finns något konkret att komma fram till. Det är en bok skriven mitt i steget, vilket gör den levande, men den är också osovrad, bitvis förströdd och mot slutet gravt oredigerad. Kullenbergs oförmåga att avsluta sin undersökning märks tydligt och hennes spekulationer kring orsakerna till moderns nittio år gamla självmord kan man helt enkelt inte förhålla sig till. Det finns inte något som vare sig stöder eller vederlägger dem.

Avklarnad kan man alltså inte kalla hennes bok; den är snarare en journal över sökandet än en presentation av sökandets resultat – som i vilket fall som helst är rätt magert, i likhet med de flesta liv när man ska sammanfatta dem. Det blir så lite kvar av allt fäktande, all vånda.

Det var en gång en trasig människa med stor begåvning och höga ambitioner som inte klarade av att leva. Just här råkar hon heta Marianne Höök.