Sitter med Bodil Malmstens bok i handen, utseendemässigt så olik de två senaste böckerna som det bara går. Grått, vitt och svart, med ett tjockt orangefärgat streck över omslagets framsida. Baksidan är ett foto av en kvinna (kanske författaren själv, men det spelar egentligen ingen roll) med ryggen vänd mot betraktaren och ett tjockt orangefärgat streck även över bilden. Ingen säljande text, inga tillsnitsade formuleringar. Malmsten vet sitt eget värde, och gör rätt i att enbart luta sig emot den något ödesmättade titeln Sista boken från Finistère för att väcka intresset.

Är det då så illa som titeln antyder? Om man med illa menar att det är slutet på den kombination av fysisk plats och litterärt universum som Finistère varit för Bodil Malmsten de senaste åren så är svaret ja. Och som vanligt gäller det att hålla tungan rätt i mun när man skriver om de texter som berättas av ett jag som har många beröringspunkter med personen Bodil Malmsten, som rör sig på samma platser och bär på liknande erfarenheter, men icke desto mindre är en textprodukt. Ett kapitel handlar just om detta, om alla dessa läsare som vill veta hur man på mysigast möjliga småvägar kan ta sig fram till Finistère för att titta på Bodils trädgård och fika med henne och Madame C: ”Som vore mitt Finistère ett nöjesfält, ett Eurodisneyfinistère” med ”Finistèreutflykter och turer guidade av personal i mullvadsdräkter eller förklädda till mig och Madame C”.

Men just jaget är förstås en av de stora behållningarna − detta jag som känner, upplever, filosoferar, reflekterar och polemiserar. Och det är detta jags sorgesång över det förlorade paradiset som präglar boken. Anledningen till att ­Finistère måste lämnas avslöjas aldrig. ”Den som vill mig väl ställer inga frågor” är en formulering som återfinns både på bokens första och sista sida. Den ständigt närvarande förlusten skildras på omisskännelig malmstenska och sorgen över det förlorade blir den återkommande hållpunkten − språkligt varierad men obönhörligt upprepad.

Boken är dock inte någon oav­bruten veklagan. Samhörigheten med Malmstens första Finistère-bok, ”Priset på vatten i Finistère” är tydlig och mycket klingar välbekant; havet, trädgården, grannarna, Madame C, det franska kontra det svenska.

Men där den första boken präglades av eufori över det funna paradiset, det nya livet och hoppfullheten blir ”Sista boken från Finistère” naturligt nog dess känslomässiga motsats. För det som var funnet är nu borta och minnena måste lagras på näthinnan och sparas till livet i exil i ”staden nära Nantes”.

När sista natten i det tomma huset är avverkad, och den fuskrenoverade och ostädade nya lägenheten väntar, full med krossade ägodelar efter flyttgubbarnas massaker, är bottenläget påtagligt.

Men, som Malmsten flera gånger återkommer till, offerrollen är inte det minsta eftersträvansvärd. Och efter lite trevande återhämtning där det trasiga i dubbel bemärkelse börjar lagas, kommer helt plötsligt insikten som vänder upp och ner på allt: ”jag har inte förlorat mitt Finistère, jag har blivit befriad ifrån det. /…/ Vilken slav jag har varit under mitt ägande och nu är jag fri.”

Konstruerat och forcerat? Nej, faktiskt inte. För Bodil Malmsten har en enastående förmåga att förvandla motsägelsen till självklarhet, med hjälp av sin uppenbarligen osvikliga språk- och formuleringskompass.

Paulina Helgeson

litteratur@svd.se

Fler artiklar