I författaren och SvD-kritikern Gun-Britt Sundströms nyutkomna bok ”Bitar av mig själv” finns en liten passage om behåar, alltså bysthållare för kvinnor. Sundström förundras över att hennes kvinnliga generationskamrater som varit så pigga på att kasta behån under 60- och 70-talen sedan varit lika snabba att ta på den igen när den radikala tidsandan blåst över. Själv minns jag när poeten och rockartisten Patti Smiths album ”Wave” kom ut 1979 och Dagens Nyheters kulturdel hade ett allvarligt rundabordssamtal som fokuserade på om feministikonen Smith hade ”sålt ut” eftersom man såg tecken på att hon eventuellt bar en behå under klänningen.

För yngre generationer kan det kanske vara lite svårt att förstå hur bärandet av en enkel bysthållare kunde anses som ett symboliskt förräderi. Men underkläder har alltid varit ett kontroversiellt och lite kittlande område, från snörlivet och korsettens epok till dagens stringtrosor. Underkläder, i alla fall de som inte i första hand är till för att värma eller skydda, väcker starka känslor vilket inte minst illustreras av den förutsägbara uppståndelsen kring ­H&M:s underklädesreklam varje jul.

Kvinnokroppen är en formbar historia. Genom tiderna har den skulpterats, modellerats och manipulerats för att passa modets växlingar. Mer sällan har den fått se ut som den gör. Brita Hammars och Pernilla Rasmussen s fascinerande bok Underkläder – en kulturhistoria är en vindlande exposé över uppbyggda rumpor, utbyggda höfter, indragna midjor, upplyfta, isärpressade eller utplattade bröst, timglasfigurer, pojkfigurer och allt däremellan.

Visst har manskroppen också varit utsatt för en del formande experiment – bland annat bar män snörliv i början av 1800-talet då modet förespråkade en smal midja och välvt bröst. Men dessa är marginella om man jämför med vad kvinnokroppen fått utstå.

Underklädernas utformning har speglat tidens rådande värderingar, moral och kroppsideal. Hur underkläderna har sett ut är också i hög grad ett resultat av den tekniska utvecklingen och vilka material som för närvarande funnits.

Den insnörda kvinnliga midjan medelst snörliv, korsetter och torseletter är en av de mest seglivade silhuetterna i underklädeshistorien. Redan på medeltiden styvade kvinnor sina klänningar för att få till den slanka figur som modet föreskrev. Men det var först på 1500-talet som de insydda styvnaderna blev riktigt vanliga, då ett spanskinfluerat mode förespråkade en smal och ytterst konformad överkropp. Mot slutet av 1500-talet fanns också lösa snörliv, som till exempel det som den unga Pfalzgrevinnan Dorothea Sabina von Neuberg begrovs med 1598. Det är i dag ett av de allra äldsta bevarade snörliven. Liven drog under denna tid ihop midjan maximalt och pressade in bysten; modet förespråkade en plattbröstad silhuett som ansågs ungdomligare.

Under 1600-talet delades snörliv och kjol alltmer upp i två delar, och snörlivet bars nu av alla samhällsklasser, även om materialen varierade beroende på ekonomiska förhållanden. På 1700-talet blev det allt vanligare att man bar snörlivet som ett rent formande plagg under klänningen.

Plaggen var inte billiga: framför allt på grund av att styvnaderna tillverkades i ett mycket exklusivt material: valben från den så kallade bardvalen. Valben var det överlägset bästa materialet för styvnaderna, det var böjbart och mycket tåligt. Benen användes redan under medeltiden och renässansen som stöd i dräkter och huvudbonader.

Även barn hade hårt åtdragna snörliv under 1600- och 1700-talen. Spädbarn lindades för att få rakare växt, äldre barn för att de skulle få en snygg hållning. Detta gällde för både pojkar och flickor.Först mot slutet av 1700-talet kom kläder som var specifikt anpassade för barn – innan dess var devisen att barn skulle betraktas som mindre varianter av de vuxna.

Midjesmalnande korsetter och snörliv levde sedan kvar under hela 1800-talet och transformerades till gördlar och bysthållare under 1900-talet, varierande i utformning och betydelse efter modets växlingar. Först efter 1950-talets slut kunde kvinnors midjor äntligen få släppas ut i full frihet.

Och tuktandet av kvinnokroppen gällde inte bara midjan. De smått extrema styvkjolar och krinolinanordningar som åtföljde den insnörda midjan fulländade en silhuett som i perioder har sett närmast absurd ut. I boken finns en bild av drottning Sofia Magdalenas kröningsklänning från 1772 där kjolens vertikala form är betydligt bredare än hela klänningen är lång. Det är svårt att föreställa sig hur någon som helst rörelsefrihet kunde äga rum i ett sådant plagg. Bara att ta sig fram måste ha krävt stor ansträngning och mycket assistans.

Denna kraftiga våldförelse på de naturliga formerna var omdebatterad även på sin tid, framför allt var det hårda åtsnörandet av kroppen ifrågasatt av läkare och debattörer alltsedan 1500-talet. På 1700-talet engagerade sig Jean Jaques Rosseau mot snörning av barn, som han menade hämmade den naturliga utvecklingen och barnets rörelsefrihet. Och i Sverige skrev Carl von Linné 1748 en drapa om att snörandet inte bara var hälsovådligt, det bidrog också till att kvinnorna ”blifwa kättjefulla, begifna för älskog”, det inverkade kort sagt menligt på deras moral.

Under 1800-talet blev korsetten ännu mer ifrågasatt, och ansågs ligga bakom alla medicinska åkommor, från tbc till hysteri och depression. De moderiktiga kvinnorna lät sig dock inte stoppas för det. Men i takt med den framväxande kvinnorörelsen kom det fram protester från annat håll. 1886 bildades Svenska Dräkt­reformföreningen med Ellen Key som ordförande, en organisation som i jämställdhetens namn tog avstånd från modets obekväma och hälsofarliga kläder. I stället förespråkades den så kallade reform­dräkten med en betydligt mer sansad profil, som med tiden fick stor spridning.

Under 1900-talet utvecklades många nya material som till exempel nylon, polyester och lycra. Underkläderna blev mer funktionella, inte minst för att man nu tack vare konstmaterialen kunde göra dem elastiska. De första hett efterlängtade nylonstrumporna lanserades på den amerikanska marknaden 1940, en historisk dag kallad ”N Day”. Andra världskriget kom dock emellan, nylonet behövdes för att tillverka fallskärmar. Först i november 1946 kunde svenskorna köpa sina första par nylonstrumpor.

Detta var bara några nedslag i den digra historia som Hammar och Rasmussen berättar. De guidar läsaren underhållande och mycket grundligt, kryddar gärna den beskrivande texten med citat ur brev och dagböcker från de olika tidsepokerna. För den som är intresserad av mode i dess mest detaljerade form är boken utmärkt, då den mycket noga beskriver de olika plaggens utformning i både text och bild.

Den som däremot söker en mer utförlig diskussion om underklädernas symboliska och sociologiska betydelse, hur de debatterats och betraktats bör söka någon annanstans, till exempel i den amerikanska modehistorikern Valerie Steeles böcker.

I ”Underkläder – en kulturhistoria” har underkläderna neutraliserats från sin betydelse, utom i rent funktionell bemärkelse. Det blir lite märkligt, särskilt som författarna ibland snuddar vid allt det andra, exempelvis i inledningskapitlet och i det avslutande partiet. ”Underkläder – en kulturhistoria” är därför snarare en vacker och underhållande guide till hur underkläder har sett ut genom tiderna. Förvisso stimulerar den till en hel del funderingar och slutsatser om varför kvinnokroppen alltid har tuktats, varför den så sällan har tillåtits se ut som den gör.

Men den som förfasar sig över de extrema silhuetter som visas i boken kan ju jämföra med dagens bantnings- och träningshysteri och det trådsmala kroppsideal som i dag pumpas ut i media. Jag är inte säker på att det är mindre förtryckande än till exempel 1700-talets korsetter.

Annina Rabe

kultur@svd.se

Fler artiklar