Ålderskoketteri är en irriterande och utbredd samtidssjuka. Jag läser skribenter strax under trettio som på fullt allvar suckar ”nu är man inte ung längre”. Väninnor på några och fyrtio refererar till sig själva som ”tanten” och sina partners som ”gubben”. Sannolikt är detta en naturlig konsekvens av ett samhälle som blir mer och mer ålderssegregerat.

Åldrande ses av yngre generationer inte sällan som något uppgivet, lite förminskat gulligt och absolut avkönat. Som gammal för­väntas man dricka sitt kaffe, pyssla med sina barnbarn och beskedligt vänta på döden. Ingenting kunde vara längre från den bilden än Elsie Johanssons romanvärld. I den nya boken Sin ensamma kropp beskriver hon ett åldrande som är turbulent, ifrågasättande, klargörande och därtill utvecklande.

Marie-Louise Parre, kallad Maliss, är en 71-årig änka efter en förmögen företagare i åkeribranschen. Vi möter henne i en tid då hon förväntas njuta av de gyllene åren; hon är välbeställd ekonomiskt och har ett vackert hem. Hon konsumerar, som så många kvinnor i hennes ålder, kultur och har vänner som hon umgås med. Någon familj har hon däremot inte, och vännerna, visar det sig, är hon egentligen inte särskilt förtjust i. Däremot är hon desto mer hänförd av en man som hjälpt henne att bygga om badrummet; hon upplever en spirande avståndsförälskelse och erotisk längtan av det där slaget som ju faktiskt är helt oberoende av ­ålder.

Men Maliss främsta sällskap är en inre röst, ett slags pockande samvete, som tvingar henne att gå tillbaka i sitt förflutna. Led­sagad av denna röst närmar hon sig de mörkaste vrårna tills hon till sist når det som gör ondast och som en gång förändrade hennes liv i dess grundvalar. Jag tänker inte avslöja mer av handlingen, Elsie Johansson är som alltid en oerhört duktig historieberättare och det är onödigt att förstöra den delen av läsupplevelsen.

I ”Sin ensamma kropp” skönjer jag ett större mått av försoning än i Elsie Johanssons tidigare böcker, men det är inte en försoning som är lättvunnen. Maliss har många plågsamma minnen att gå igenom, från uppväxten i fattig arbetarmiljö till det olyckliga ­äktenskapet och de felaktiga livsvalen.

Som alltid hos Elsie Johans­son finns frågan om bakgrund och ursprung i centrum; hur mycket förändras vi för att våra omständigheter blir bättre? Hur präglad är man av sin bakgrund, och hur rotlös blir man i samband med en klassresa?

När Svenska Akademien i sin motivering till Doris Lessings Nobelpris skrev att hon speglade ”den kvinnliga erfarenheten” väckte det viss kontrovers i kulturdebatten. Kan man ens tala om en specifikt ”kvinnlig” erfarenhet?

Elsie Johansson drar sig inte för att vara tydlig med att det är just kvinnors erfarenheter hon vill beskriva. Så även i den här boken. I ”Sin ensamma kropp” är mansporträtten mer utvecklade än ­tidigare, omsorgsfullt tecknade med både vrede och värme.

Men budskapet står klart: det är männen som är svaga och ömkliga, kvinnorna som är starka. Och hon låter Maliss samvete argumentera om detta när Maliss lite skamset erkänner att hon inte förstår sig på ”feminismen”.

Tanketrådarna är många i den här boken, och Elsie Johansson lyckas mästerligt och poetiskt med att tvinna dem samman. Mer än någon av hennes tidigare böcker är detta en existentiell tankebok, och resonemangen är både djupa och ibland uppfriskande klara.

I intervjuer har Elsie Johansson sagt att hon önskar att nå även männen med denna bok. Jag skulle vilja lägga ännu en önskan till detta: må denna rika och vackra roman läsas även av yngre generationer. Det skulle göra underverk med generationsgapen och ålderskoketteriet.

Annina Rabe

kultur@svd.se

Fler artiklar