När nazisterna på fredligt vis erövrat Böhmen och Mähren begav sig den triumferande tyske diktatorn till Hradschin, den gamla kungaborgen i Prag. Han var inte väntad och allt måste improviseras. Ordonnanserna sprang ut på stan och införskaffade skinka, bröd och pilsner. Diktatorn smakade nyfiket på det tjeckiska ölet, grimaserade och konstaterade att det var ”för bittert”. Sedan spelade han apa, bokstavligt talat. Framåt natten sågs diktatorn stolt skrida fram i den stora slottssalen och banka sig på bröstet likt den store filmfavoriten King Kong.

Historien återfinns i Bengt Lilje grens nyutkomna biografi Adolf Hitler. När jag läste raderna om Führern som leker King Kong i Hradschin höll jag först på att kikna av skratt. Herregud, vilken storhetsvansinnig knasboll... Men skrattet fastnar i halsen. Visst vilar det något komiskt över den mänskliga apan i Prag. Men samme man var ansvarig för andra världskriget och för utrotningen av sex miljoner judar. Inte konstigt att han ofta har framställts som ett betydligt värre monster än King Kong...

Men så sker inte hos Liljegren. Han har ett syfte med att poängtera Führerns avsmak inför tjeckiskt öl och fascination för hollywoodska filmikoner. Liljegrens uttalade mål är nämligen att avdemonisera Führern, visa upp honom som den privatperson han aldrig har fått vara i andra biografier. Och Liljegren lyckas utmärkt. Lite väl utmärkt, faktiskt.

Efter ett tag släpper avskyn för diktatorn och man tänker, som läsare, inte längre på honom som ”Hitler” utan som ”Adolf”. Jag ser Adolf framför mig i soffan – mumsande på småkakor, babblande i timmar om Tyskland och Wagner, bjudande flickor på jordgubbar, försvarande sin mustasch inför en kritisk omvärld och förkastande den svenska överklassen som en drös åderförkalkade kretiner.

”Adolf” blir extremt påtaglig i den liljegrenska prosan. Det är onekligen ganska kul, men frågan är om det alltid är relevant. Vi översköljs med roliga men oväsentliga fakta om Führern. Som att han för jämnan ville ha tunna svarta strumpor, aldrig hade plånbok utan stoppade sedlar rakt ned i fickan och att han gärna åt gurkor i dillsås till lunch.

Vi får veta att Hitler var vegetarian men gjorde undantag för vissa kötträtter, som leverknödel, att han i princip var nykterist men gärna hällde konjak i sitt te, att han uppträdde som chevaleresk gentleman i damers sällskap – bugade, kysste på hand och briljerade med salongskonversation. Etcetera. Vi läser långa utläggningar om hans konstnärliga verksamhet, om hans första (och sista) fylla, om hans sexliv (eller brist på sådant) och om hans hundar.

”Adolf Hitler” är alltså en biografi om privatpersonen Adolf Hitler. Inte om tänkaren, politikern och fältherren Adolf Hitler. Bengt Liljegren konstaterar visserligen att Hitler var mycket begåvad, besatt ett omåttligt självförtroende, gillade planekonomi och föraktade både kapitalism och religion, men han gör inga försök att analysera debatterna mellan diktatorn och tyska generalstaben under kriget, ej heller att övertygande förklara framväxten av hans antisemitism.

Det senare avklaras på några sidor och länkas till Hitlers socialdarwinistiska övertygelse samt händelserna efter krigsslutet 1918, snarare än till de bohemiska åren i Wien före första världskriget. Följden blir att läsaren aldrig blir klar över hur de verkligt betydande (i negativ bemärkelse) gärningarna i Adolf Hitlers liv var möjliga, hur fälttågsplanerna och die Endlösung sjösattes.

Det är ett problem. För vad är poängen med en biografi om Adolf Hitler? Skälet till att biografiobjektet över huvud taget får biografier skrivna om sig är ju hans katastrofala inverkan på världshistorien. Liljegren presenterar oss för en märklig dubbelnatur, en Jekyll- och Hydeperson som ena dagen gullar med småflickor och andra dagen beordrar massförstörelse. Det är nog så bra och nog så läsvärt. Men eftersom det är Adolf Hitler – i sanning ett av de värsta mänskliga monstren som har beträtt vår planet – hade vi kunnat kräva mer av boken.