”Med fräsande ljud som av torterade katter, det luktar brända barn och rostiga spikar som hamras in i mjuka handleder och jeansklädda lår. Närmsta skyddsrum är Ungdomsmottagningen vid Rooseum, jag springer upp för trapporna med långa fiendefingrar insnärjda i mitt osande hår. ”

Språket och tankarna svischar hit och dit så att det ibland känns som att man körs runt i en mixer när Amanda Svensson på 150 sidor berättar om Dolly som grunnar på sin plats i världen och på sina ”seriöst psykiskt störda” vänner.

Dolly bor i Malmö, där hennes skapare svarar i telefonen på besök hemma hos sina föräldrar samma dag som boken kommer ut, alltså igår måndag.

Trots att hon vaknade till ett hav av entusiastiska recensenter verkar hon lugn.

–Jag tänkte på det i går, att jag kände mig så himla blasé. Men när jag läste de första recensionerna blev jag såklart glad.

Förutom att nästan alla kritiker bugar för Amanda Svensson nämner de flesta hennes ålder. Hon fyller 21 i juni.

I sin presentation i bokkatalogen Svensk bokhandel skriver hon själv: ”Bara barnet. Jag borde inte få skriva romaner, kan man tycka. Rent krasst har jag inte upplevt särskilt mycket”.

Måste man ha upplevt en massa för att skriva en bra roman?

–Nej, inte för en. Men kanske för att skriva flera. Fast jag tycker det är fånigt med den där åldersgrejen. I musik är det vanligt med band där alla är 15 år. Det höjer ingen på ögonbrynen åt. Man verkar tycka att litteraturen handlar om något annat, högre. Men det gör den ju inte. Framför allt inte en så liten bok som min.

Jag slogs av vilken distans du har. Dolly betraktar både sex, relationer och sin generation med ganska erfarna ögon.

–Jag reflekterar väl lite för mycket över sakernas tillstånd här i världen. Haha! När jag var yngre kände jag mig ofta lite lillgammal. Det gör jag inte längre.

Du skrev Hey Dolly som ett projektarbete på gymnasiet. Vad kände du när du fick veta att den skulle bli utgiven?

–Det började på topp och har sedan planat ut. De ringde från förlaget när jag var i Prag med min klass förra året. Då var jag i chock och kunde inte kommunicera med min omvärld på någon timme.

–Jag har aldrig känt mig nervös. Det är kanske för att det inte var hela världen om boken blev utgiven. Det kändes mer som en väldigt fet bonus.

Har du alltid velat bli författare?

–Jag ville det när jag var sju–åtta år. Men inte efter det. Det vill jag fortfarande inte. Jag tycker det är skillnad på att bara skriva böcker och att vara författare.

Varför vill du inte vara författare?

–Av många skäl. Jag kan inte se mig själv skriva på heltid. Det skulle vara dåligt både för mig och min omgivning. Det är ensamt, slitsamt och stillasittande.

Böcker av unga tjejer brukar anklagas för att bara handla om unga tjejer som mår dåligt. Dolly är kaxigare och det är snarare hennes vänner som mår ”klassiskt” dåligt. Varför det?

–Jag var väldigt mån om att hennes vänners problem inte skulle få ta så stor plats. Jag ville visa hur vardagligt sådant som problem med maten är, precis som andra destruktiva beteenden. Om det hade varit Dolly som haft de där problemen skulle hon ha bortförklarats som ett särfall.

DN:s recensent beskriver Dolly som ”den nya mannen”. Håller du med?

–Ja. Många tjejer är de nya männen. Däremot är männen sällan de nya kvinnorna. Det finns inte så mycket plats för känslosamhet idag. Det märker man på Dolly också. Men hon är otroligt könsstereotyp i en del värderingar. Som att hon har problem med sin kille för att han är för känslosam.

Din pappa, Per Svensson, är kulturchef på Expressen. Vilken nytta har du haft av det?

–Ingen! Det har nog mer stjälpt än hjälpt. Jag hade antagligen skrivit min bok med större nit och passion om det inte hade varit så. Det pågår fortfarande ett invecklat uppror från min sida om att litteratur är skit.

–Jag kan tycka att det är jobbigt att jag har skrivit en bok över huvud taget och att den nu står i bokhyllan hemma hos mina föräldrar bredvid min pappas böcker.

Lina Kalmteg

08-13 56 41

lina.kalmteg@svd.se

Fler artiklar | Blogg