En stor poet som publicerar sig sällan väcker förstås speciella förväntningar. Tobias Berggren har gett ut fem diktsamlingar under de senaste 30 åren, den senaste, ”Fält och legender” (1997) var dessutom splittrad och avvikande på ett sätt som kunde tolkas som att en kris pågick i författarskapet.

När Berggren nu ger ut sin nya bok Intifada kan man konstatera att den både överraskar och är typisk för sin författare. Överraskar inte minst för sitt tema: boken är med författarens uttryck ”en judisk människas” brinnande protest mot Israels behandling av ­palestinierna i de ockuperade områdena. Politisk dikt alltså, precis som i Berggrens tidiga böcker från 60- och 70-talen. Men långt från proklamationer och förenklade sammanhang.

Beskrivningarna av övervåldet och dödandet i Palestina, som är nog så konkreta och obehagliga, blir snarare en organisk del av Berggrens livshållning som så starkt betonar utsattheten i den mänskliga existensen. Utan att, bör det väl påpekas, protesten mot den oacceptabla israeliska politiken fördunklas.

Utmärkande för Berggrens ­poesi har alltid varit det fruktansvärt starka trycket, ett både intellektuellt och känslomässigt tryck som visar sig i en vilja att omfatta allt, pröva allt, identifiera sig med företeelser av så många slag som möjligt. I de tre storslagna diktsamlingar han gav ut på 1980- och början av 90-talet fann detta tryck en kongenial form som gav det spelrum samtidigt som det begränsades i ett språk både överväldigande vackert och intellektuellt grubblande på en gång. I ”Fält och legender” flöt det ut över bräddarna och bildade en kökkenmödding som ibland ville uttrycka mer än som kunde formuleras.

”Intifada” tar ett halvt steg tillbaka mot formen, tydligheten. Fortfarande är materialet stort och disparat: reflexion, biografiska och lärda anekdoter (boken avslutas av tre sidor noter), spontana känslouttryck, skarpögda iakttagelser. Matematikern Gödel, kompositören Schubert och den kabbalistiska mystikern Abraham Abulafia passerar förbi tillsammans med en armé av poetkolleger och en mängd litteratur om Palestinafrågan, bland annat. Minnen från barndomen, reminiscenser från egna, äldre böcker (till exempel den för poeten viktiga stensymboliken är genomgående) och miljöer från Gotland och Stockholm samsas med plågsamma upplevelser från konfliktens Palestina.

Det håller inte nödvändigvis ihop, vilket väl inte alltid är meningen. Berggrens tema är excessen, och för att gestalta den låter han ofta sin väldokumenterade förmåga att skriva vackert stryka på foten. Men jämfört med föregångaren är ”Intifada” ändå en traditionell och väl sammanhållen diktsamling, en svit i 24 dikter där känslotemperaturen växlar häftigt men överskådligheten ändå består.

Tobias Berggrens författarskap hör till de stora i de senaste decenniernas svenska poesi. Det är inte lättöverskådligt och ”Intifada” förenklar inte helhetsbilden, men det är fascinerande mångbottnat. Varje ny läsning avslöjar nya sidor av det.