Jimi Hendrix fick en son i Sverige, Ravi Shankar en dotter i New York. Vad kunde hänt om John Lennon fått en dotter med en kvinna han träffade i Sverige, en dotter som han sedan förnekade? Det tankeexperimentet ligger till grund för Eva Dozzis debutroman Jävla John. Titeln ger ett koncentrerat uttryck för älskarinnan Katjas känslor för Lennon.

Katja är pianostudent på Musikaliska Akademin och jobbar ext­ra som hotellstäderska. På hotellet träffar hon en asfull ung engelsman. Hon har ytterst vaga begrepp om Beatles, som då är på sitt första besök i Sverige. Men John Lennon blir besatt av den långa svenskan och uppvaktar henne ihärdigt. De inleder ett förhållande. Katja blir gravid. Hon placeras som hålldam i en lyxvåning i London med dottern Sarah.

Men vistelsen i London blir ett helvete för Katja. Eva Dozzis John Lennon är ett monster: en svekfull och brutalt svartsjuk alkoholist och knarkare som låser in Katja i lägenheten och korsförhör henne om hon så bara talat en ­minut med en annan man, särskilt om denne andre råkar vara Brian Epstein eller Paul McCartney. I det ena fallet drivs svartsjukan av Lennons böghat, i det and­ra av förvridet konkurrenstänkande. Dessutom snor han ”I Feel Fine” från Katja. Hon skrev den och bidrog även till att låtar som ”If I Fell” och ”Ticket to Ride” fick sin slutliga utformning.

Eva Dozzi ger en fin bild av en kvinna som ger upp sitt eget konstnärskap för kärleken. Genom sin bok ställer hon också frågan vad som kunde ha hänt om John Lennon erkänt förhållandet. Hade Beatles spruckit? Eller hade John Lennon mognat som människa och musiker? Kanske hade han aldrig mördats?

Tyvärr släpper Eva Dozzi det spåret och låter allt utmynna i ett gruvligt melodrama där Sarah och hennes far är huvudpersoner. Det gör hennes historia ­mindre fascinerande, och mindre under­hållande, än den kunde ha varit. Det är synd, inte minst då hon har ett sådant driv i berättandet att hon utan vidare kunde ha släppt på den melodramatiska anspänningen och skrivet en ­underhållningsroman med seriösare undertoner.

I Katjas analys av den originalitet hon motvilligt finner på Beatles första lp, ”Please Please Me”, formulerar Eva Dozzi dessutom en del tänkvärda musikkritiska omdömen.

Magnus Eriksson

kultur@svd.se

Fler artiklar