16-årige Sam skejtar, går i plugget, träffar tjejer, snackar problem med sin affisch av skejtikonen Tony Hawk, finner stöd i kärnfulla citat tagna ur Tony Hawks själbiografi, ledsagas. Så träffar han Alicia, och det blir allvar, riktig blodig kärlek som tränger ut allt annat, stryper skejten, Tony Hawk, plugget. Ett tag, sen tar bränslet slut, man tröttnar, gör inget annat än hånglar, hänger, ligger med varandra. Det rinner ut i sanden.

Och sen chocken, samtalet Sam fruktat sen den gången det inte riktigt klaffade med kondomen; Alicia är gravid. Det är slut, hela skiten. Ungdomen.

Nick Hornbys senaste bok ställer tonårsrelationen på sin spets; här handlar det om inget mindre än tonårsgraviditet. Ett ämne med större politisk pregnans i Storbritannien än Sverige, misstänker man, men likväl med självklar aktualitet. Detta händer. Barn blir med barn.

Med sedvanlig lätthet lägger Hornby fram sin historia. Som berättare är Sam inbjudande, naivt självsäker, skönt charmig. Inte ett ord slösas, inte en sekund går till spillo. Några berättarknep med doft av övernaturlig fantastik komplicerar formen, stundtals med lyckat, svindlande resultat, stundtals manierat.

Trots ett ämnesval som i sin extrema tydlighet lätt kunde ha sorterats som debattinlägg, kommer man karaktärerna nära: Alicia och Sam förstås, men också Sams ensamstående, 32-åriga mamma och Alicias medelklassföräldrar. Det kunde blivit förutsägbart, en sedelärande katastrofskildring, men historien drar åt andra håll, värmande, överraskande, känslosamt. Bilden av ungdomen, precis som alla stadier i livet, måste hela tiden omdefinieras.

Och det är denna boks styrka, att genom en mänskligt detaljerad och inträngande historia, visa på hur föreställningar om livet egentligen inte betyder något när det väl kommer till kritan. Livet kan bara levas, liksom böcker bara kan läsas. Och ”Slam” bör man läsa.