Liljevalchs visar Ikea hela sommaren, företagets nota landar på 3 miljoner kronor, då ingår fasadreklam granne med Gröna Lund och Skansen. Det är mycket pengar för en fattig konsthall, men priset är ändå ofattbart lågt, det motsvarar ett tjugotal reklamsnuttar i tv. Vad pengarna har gått till får konsthallschefen Mårten Castenfors och utställningskommissarien Staffan Bengtsson gärna berätta, för det här är en tunn och ganska ointressant utställning. Det är som att vandra runt i en glättig reklambroschyr, till stor del byggd på nostalgi och beundran för Ikea. Företaget granskas inte nämnvärt, utan beskrivs, och Ingvar Kamprad själv får komma till tals på sina egna villkor.

Det är en relativtföremålsfattig utställning, vilket är märkligt eftersom Ikea har spottat ur sig produkter i mer än ett halvsekel, jag hade velat se mycket mer av Ikeas möbelutveckling. Det är jättekul att se framsidan av samtliga årgångar av Ikeakatalogen – men jag vill veta mer än så. Även om kvalitetsbegreppet, jag skulle gärna ha sett en ordentlig genomgång av hur framställningen av billiga möbler förändrats i takt med tiden. Hur har användandet av spånplattor och plastlaminat påverkat design, produktion, kvalitet och hållbarhet? En grundlig tillbakablick på teknikutvecklingen kring monteringsfärdiga möbler saknas också. Ikeas världskarta och datumet för årets katalogsläpp finns dock luftigt exponerade som väggmålerier på framskjuten plats.

De få kritiska diskussioner som förs är hovsamma. Kopierandet som kanske är den viktigaste delen av Ikeas själ, tas upp sparsamt och i ett perspektiv som nog får sägas vara Ikeavänligt. Ett plagiat som uppmärksammas speciellt är när hela Ikeakonceptet utsattes för kopiering i USA. Det beskrivs som chockerande omaskerat, men vi får genast veta att Ikea frankt och smart köpte upp konkurrenten.

Utställningsmakarna säger att de inte ville göra en kritisk utställning, och det har de lyckats med. Texterna i katalog och utställning har emellanåt en ton som för tankarna till Joakim Pirinens Familjen Bra. Staffan Bengtsson skriver sådant som att ”Kamprads retoriska förmåga är i många avseenden närbesläktad med de största politiska ledarnas /…/ jag tror också att vi berättar historien om en okrönt statsmans envisa tro på sin mission: att skapa rum och värden som är till för alla och som gör dagarna vackrare och mindre otillgängliga.” Känslan blir ibland intim, Staffan Bengtsson berättar om familjens Ikeautflykter och finns själv med i ett monumentalfoto från visningen av PS-kollektionen 1995.

Den enda som genomgående håller en god nivå i sin text är Kerstin Wickman, men henne verkar katalogredaktören Staffan Bengtsson inte ha läst särskilt noga. Hon skriver att några designers hittat idén till Ikeas bollhav i Danmark. Litet längre fram i katalogen berättar Staffan Bengtsson att det var ”en idé som visst lånades hem från England, inte Danmark som några påstår”.

Ikea använder sig redan av utställningen i sin marknadsföring, det här måste vara deras största pr-klipp genom tiderna. För tidskriften Forms chefredaktör Staffan Bengtsson och för Liljevalchs är det en jätteförlust, trovärdigheten är som bortblåst av en sommarvind.