”Värst vad svart det var allting”, är den spontana kommentaren från en dam som nyss stigit in i rummet. Hon ställer sig framför Even Richardsons självporträtt i riddarrustning med uggla i spöklikt landskap och betraktar den tankfullt.

Själv studerar jag Odd Nerdrums märkliga målning The Bed från 2008 med en sovande kvinna och hennes två barn som fastklamrade vid lakanet och varandra tycks falla fritt från en stjärnbeströdd himmel. Tillsammans med Trine Folmoes barockt svulstiga kvinnogestalter och Harald Kolderups blåfrusna havsnymfer, Jan Ove Tuvs benrangel och Vebjørn Sands svala isdrottning är intrycket nedslående. Mamma mia, tänker jag tyst för mig själv.

God smak kan vi lämna därhän, även om smaklöst är ett ord som lätt infinner sig inför Odd Nerdrums och hans elevers utsvävningar i arkadiska landskap och mytologiska gestalter. Nerdrum vänder på begreppen kring vad konst och god smak är och kallar sig numera kitschkonstnär. Han menar att kitschen står för en äkthet och omedelbarhet i kommunikationen med betraktaren som den konceptuellt orienterade samtidskonsten saknar genom sin ironiska och distanserade attityd.

Med utställningen Figurationer slår Axess-redaktören Johan Lundberg och konstnären Christopher Rådlund ett slag för ett klassiskt romantiskt och realistiskt bildskapande. De ser en återgång till hantverksmässig skicklighet och traditionsbevarande som betydelsefull och ett alternativ till samtidskonstens main stream med installationer, konceptkonst, provokationer och diverse konstupptåg. Utställningen är den största mönstringen hittills av den figurativa Osloskolan som utvecklats i kretsen kring Odd Nerdrum och den traditionsbevarande konstutbildningen vid konstakademin.

Den konst som i bok och utställning lyfts fram som det enda riktigt radikala draget idag innehåller dock mer än teknisk briljans. Studerar man närmare de motivkretsar som konstnärerna rör sig inom och de traditioner som de så villigt plockar upp är det ett myller av associationsframkallande komponenter. Problemet är att Lundberg och Rådlund kopplar samman konstnärlig kvalitet och storhet med materialval och tekniker och blundar för det alla andra ser: obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där realism varit påbjuden och obskyra romantiska traditioner. Det är symptomatiskt att bokens verkbeskrivningar alla är så torrt formalanalytiska och inriktade på komposition och färgpalett. Språket dignar av en konstvetenskaplig jargong utan att några egentligt intelligenta analyser görs av konstens innehåll. Den symbolvärld som Odd Nerdrum och hans elever omger sig med borde istället ha problematiserats och utvecklats.

Tanken att traditionsbaserad utbildning borgar för god konst skevar uppenbart när den prövas mot utställningen Figurationer. Jag ser inte något bidrag som kvalitetsmässigt höjer sig över ett medelmåttigt salongsmåleri. Somligt skiljer sig från den nyromantiska Nerdrum-kretsen och passar bättre in i ett samtida figurativt måleri som på senare år fått allt större genomslag internationellt. Marianne Wiig Storaas, Sverre Malling, Hans Askheim/Irina Melsom och Christer Karlstad utgår hellre från fotorealism och populärkultur än gammalmästerlig stil. Men till den figurativa trenden i samtidskonsten utanför Osloskolan ställer sig Lundberg och Rådberg besynnerligt avvaktande.