”Egyptier skriver, libaneser trycker och irakier läser”, sade man i den arabiska världen. Men årtionden av förtryck och krig har förändrat den bilden.

Den irakiska staten gynnade konstnärer som hyllade makten och förföljde dem som tänkte själv. Under 1990-talets sanktioner tvingades medelklassen tömma sina bibliotek och sälja böckerna på gatan och nu har tiotusentals av dem lämnat Irak.

För Hussein al-Mousawi från Basra var den första kontakten med konst en lek. Han var 15 år och med olikfärgad sand försökte han göra ”vackra saker”.

–Ibland besökte vi de historiska platserna. Jag drömde om att skapa sådan konst som människor vill se.

–För mig är konsten är en känsla man har inom sig, inte att följa någon politisk idé för eller emot någonting. Jag var förälskad i en tjej men målade ingen tavla av henne, så varför skulle jag göra en av Saddam?

Han tillhör en växande grupp irakiska konstnärer – författare, dramatiker, videokonstnärer – som numera lever i Sverige. De kämpar för att kunna fortsätta med sin konstnärliga verksamhet, men har svårt att nå ut.

Enligt Karin Willén, förbundsordförande för Konstnärernas Riksorganisation, finns ingen strategi för att hjälpa nyanlända in i det svenska konstlivet:

–Det är inte riktigt så att det idag i Sverige finns utrymme på bildkonstens stora arenor för en konstnär som arbetar väldigt troget till exempel till en österländsk tradition. Men den tiden kanske kommer nu, vi lever ju i ett mer och mer mångkulturellt samhälle.

Hussein al-Mousawi hoppas. I lägenheten som han delar med sin mamma står en modell av hans pyramid. En dröm han har är att den en dag ska stå i Södertälje eller Stockholm, en symbol för svensk-irakiernas arv i nytt land.

Pyramidens sidor består av olika symboler ur den irakiska erfarenheten, som Hussein al-Mousawi tolkar den. Längst ner är ett rep spänt som en påminnelse om det förtryck som surrat både honom som människa och Irak som nation. Där finns också palmen, en nationalsymbol, och kilskrift, världens första skiftspråk, som bild för irakiernas stolthet.

Pyramiden – som han egentligen vill göra i sten – visar motiv från assyriska och babyloniska riket som symbol för gudstro och religionsfrihet. En haltande stol visar hur samhället saknar stabilitet.

–En sådan stol vågar ingen sitta på. I Sverige är det annorlunda, här står den stadigt.

Längst upp finns de tre kronorna. Det svenska ”taket”, som ska visa hur tiotusentals irakier i exil nu måste väva samman sin egen berättelse med ett nytt lands, har han gjort efter Stockholms stadshus och tornspirans gyllene tre kronor.

När Svensk-irakiska föreningen frågade Södertäljes kommunalråd Anders Lago om kommunen var intresserad av gåvan blev svaret dock nej.

–Det är en fin tanke, men det blir märkligt om Södertälje kommun som inte beslutar om landets asyl- och flyktingpolitik ska stå som värd för ett sådant monument. Särskilt när vi sedan 2002 arbetar aktivt för att för att begränsa och stoppa inflödet av asylsökande och flyktingar till Södertälje, sade Anders Lago till Länstidningen.

Hussein al-Mousawi är fortfarande osäker på om han får stanna i Sverige. Han är rädd för vad som händer om han skickas tillbaka. Han hoppas ändå på att någon vill ha hans pyramid.

–Det skulle vara en gåva till Sverige, en gåva som berättar om oss.


Upp

"Jag försökte förändra min stil"

Faiza Dabash, 49, bildkonstnär och bildlärare, Skarpnäck.

Situationen i Irak återspeglas i tavlorna som Faiza Dabash målar hemma i Skarpnäck.

–Jag försökte förändra min stil, måla blommor och natur, men något styr mig. Direkt kommer det elände som mitt hemland lever i fram, säger hon.

Faiza Dabash kommer från Basra i södra Irak och är utbildad konstnär och bildlärare. Hennes man var politiskt aktiv och 1997 fick familjen fly.

Hon upplever att konsten som skapas av irakiska konstnärer generellt sett är mörkare än den som skapas av svenskar som aldrig har upplevt krig.

–Är man glad och fri uttrycker man det i sin konst, är man trött och ledsen uttrycker man det. Här kan man uttrycka sina känslor helt fritt. Därför finns en stor skillnad.

Faiza Dabash skulle gärna fortsätta jobba som bildlärare i Sverige, men säger att det är komplicerat att få sin utbildning omvärderad. Hon har ställt ut tavlor i Irakiska konstföreningens regi, men är frustrerad över att hon inte lyckats komma in i det svenska konstlivet.

–Jag har försökt, men jag kan inte samhällets regler och system. Jag vill göra en blandning av konst från Irak och Sverige men jag vet inte riktigt hur jag ska få ut den. Det är ingen som känner till oss, vi är vilsna, som en droppe i havet.

Vad drömmer du om?

–Att bli känd som konstnär, få en stämpel som är speciell för mig, som speglar mitt land genom mig.

Upp

"I Irak är jag känd och uppskattad"

Foad Al-Tai, 66, bildkonstnär, skulptör och scenograf, Bro.

Den lille mannen med grånat hår och vitt skägg är lite av en kändis i irakiska kretsar.

Men trots att Foad Al-Tai har bott i Sverige i över 20 år och har universitetsexamen i konstvetenskap från Bagdad och filmvetenskap från Moskva har han haft svårt att komma in i det svenska konstlivet.

–Det är jättestor skillnad. Jag är känd i kulturlivet i Irak och var uppskattad.

Efter att ha fått avslag på medlemskap i Konstnärernas riksorganisation, KRO, tre gånger vill han inte söka igen.

–Det hade varit mycket värt, jag behöver kontakt med folk för att kunna göra utställningar, säger han.

Foad Al-Tai har ändå fortsatt arbeta som konstnär och har haft ett tiotal utställningar i Sverige. I sin ateljé hemma i Bro målar han och snidar träskulpturer.

–Jag har en princip: Hur livet än ser ut, om jag är glad eller ledsen, ska jag producera konst. Den riktiga konstnären hittar inga ursäkter för att vara passiv utan jobbar hela tiden.

Foad Al-Tai var i Bagdad på besök i år och möttes av ett klimat där det känns omöjligt att verka som konstnär:

–Jag upplever att Irak inte kommer att vara återställt om hundra år. Klockan sju vågar ingen gå ut, mitt på dagen kan man bli slaktad på gatan så det finns ingen möjlighet att ha utställningar.

Vad drömmer du om?

–Att uppleva konstglädjen som finns inne i mig och fortsätta producera. Jag har inga ekonomiska eller andra ambitioner. Jag jobbar för glädjen i konsten.

Upp

"Sakta blev mina verk ljusare här"

Shakir Attiyah, 53, konstpedagog, Husby.

När Shakir Attiyah var liten pojke i Basra i södra Irak började han göra skulpturer av leran han samlade vid floden. När han som ung man sökte högskolan i ett Irak ville han till konstakademin. Men politiken satte stopp.

–Jag klarade intervjuerna och de tyckte att mina prover var intressanta. Men sen frågade de ”är du medlem i partiet”, och jag sa nej. De förklarade att jag då inte skulle komma in.

Så snart han kunde lämnade han sitt älskade Irak. 1984 kom han till Sverige.

–Till och med här var jag försiktig och rädd, min konst speglade kriget och förtrycket i Irak.

Sverige var, på ett märkligt sätt, som att hitta hem, förklarar Shakir Attiyah.

–Sakta blev mina verk ljusare här. Jag fick fler färger, gladare färger.

Nu försöker han som en av de drivande i Irakiska konstnärsföreningen att ge nyanlända irakier en plattform. I juni firade föreningen tioårsjubileum med en stor utställning på Husby konsthall.

I höst öppnar hans utställning Barndom på Husby kosthall. Från den 31 oktober visas tavlor han arbetat med sedan 2005, då han för första gången återvände till Basra.

Tavlorna visar ett Irak ur barnets nyfikna ögon: traditionerna som inte finns längre, floden som man då kunde dricka ur men som idag är giftig av industrislam och ett lyckligt land som inte längre finns.

Vad drömmer du om?

–Jag vill väcka människor på något vis. De ska inte bara leva under det tak som religioner eller ideologier sätter upp. Det vill jag visa genom konsten.

Josef el Mahdi

08-13 55 28

Fler artiklar

Malin Axelsson

08-13 58 52

Fler artiklar

Tipsa andra

Vad är det här?

Fakta

144464 personer i Sverige är födda i Irak eller har irakiska rötter.
Källa: SCB

Konst | Mest lästa