Genombrott för verkligt stort måleri

”Gamla och Nya testamentet är Konstens Stora Lagbok” skrev engelsmannen William Blake 1820. Han menade att Bibeln borde vara inspirationen för nutida konstnärer, genom Bibelns unika berättelser kunde den individuella konstnärsfantasin komma till uttryck. Nu, nästan tvåhundra år senare, tänker ytterst få bildkonstnärer så.

Därför är det både oväntat och häpnadsväckande att möta Martin Gustavssons måleriutställning Wrath of God (Guds vrede). Så mycket mer häpnadsväckande som det knappast funnits någon antydan om biblisk motivkrets eller moralitet i hans tidigare måleri, annat än möjligen i upptagenheten av manskroppen; den är ju – om man hårdrar det hela – själva spelplatsen för Bibelns dramatik, patriarkal, lidandemystisk, erotiserad och manligt rivaliserande.

Martin Gustavsson är född 1965 och har haft flera separatutställningar i Stockholm. Han har utvecklat ett omsorgsfullt, nästan besatt måleri där kroppar men också blommor fragmenterats, förstorats och förvandlats, en egenartad närbildsestetik med ett slags magiska besvärjelser av detaljen.

Nu tar han ett monumentalare grepp: helbilder av ett antal gammaltestamentliga krisögonblick: Syndafloden, Jakobs brottning med ängeln, Sodoms förstörelse, Simsons död. Martin Gustavsson är en färgeffekternas virtuos, koloriten är ofta överdådig, och då och då förhöjs en människofigur, en orm, ett par änglavingar av glitter, som jättelika, påklistrade bokmärken. Utställningen är utan tvekan hans genombrott som målare: det är enastående genomfört och bokstavligen genomborrande att ta del av – ett måleri som tar det verkligt stora greppet i en tid då inte många förmår tänka nytt inom måleriet.

Kompositionsförlagorna har varit fransmannens Gustave Dorés svartvita Bibelillustrationer från 1860-talet, de som fick sin svenska spridning genom Melins Bibelutgåva 1877. Planscherna har följt Martin Gustavsson från barndomen. Men i teckningen och framför allt i färgbehandlingen har han betydligt mer gemensamt med det engelska måleriet kring sekelskiftet 1800, Benjamin West, William Blake, Turner, det måleri som litteratur- och konsthistorikern Morton Paley så lysande sammanfattar med orden The Apocalyptic Sublime i en bok med den titeln.

Dorés gråmörka vyer (inspirerade av det sena 1800-talets kolrök?) har hos Gustavsson fått ge vika för luftigheten och färgen, för själva energin i penselföringen hos dessa apokalypsbesatta engelsmän som såg Bibeln som allegorier för samtida revolutioner och krig, för egna hjältars nederlag och egna fienders segrar.

Men varför gör Martin Gustavsson gammaltestamentliga krismålningar år 2007? Är de en investering i originalitet, som en lansering av en helt och hållet oväntad motivkrets? Eller är det för att påminna sig själv (och andra med liknande fantasieggande Doréupplevelser) om vissa barndomsminnen? Handlar det om smartness eller om nostalgi, dessa två så vanliga men fatala blindskär i samtidskonsten? Nej, här står något helt annat på spel.

Titeln Wrath of God ger besked, liksom den dramatiserande hängningen, en väg mot avgrunden. Den gud det handlar om är den store Bestraffaren, han som visserligen skapade det ursprungliga ljus som utställningens allra första målning visar – och därmed förutsättningarna både för människans kritiska klarsynthet och för hennes måleri – men som från första början är både glädjelös och förbjudande (gnostikern Blake tröttnade aldrig på att påtala detta). Gör Martin Gustavsson uppror mot denna gud, eller nöjer han sig med att lustfyllt-olustigt gestalta hans grymma handlande? Och är denna gud verksam i det yttre eller är han bara en envis rest av människors förslavade tänkande?

Utställningens slutpunkt är ett dramatiskt ljussatt innersta rum med två målningar av Sodoms förstörelse; här möter vi Guds straff för en alltför frisläppt – eller helt naturlig – sexuell lust. Att det är manlig homosexualitet som bestraffas görs klart av två mindre målningar på papper som flankerar ingången till Sodomrummet. Två hukande mansbakar, ett slags anala sfinxer, tycks säga på Dantevis: Ni som här inträder, lämna allt hopp!

Teckningarna är på sätt och vis hela utställningens nyckel. Utanför brottas Jakob med den vita ängeln. Ingenting är ännu avgjort. Inne i det mörka rummet härskar den svarta ängeln, hämndens mordängel, till råga på allt Medusalik. Allt är nu avgjort. Det finns förstås ingen precis berättelse i dessa bilder sammantagna, det finns bara lösbrutna scener, antydda samband, symboler. Men det synd- och strafftänkande som symboliseras är just sådana högaktuella och livsfarliga orsak och verkan-teorier som när man i vår tid kallat aidsepidemin för Guds straff.

Carl-Johan Malmberg

kultur@svd.se