Det slumpar sig så att jag under loppet av fyrtio år bara har sett tre Warholutställningar, fast tre av de viktigaste. På Moderna ­Museet 1968 framträdde ikonoklasten och provokatören Warhol, serialitetens kylige maniker, Brilloboxar i skräpig trave och ero­tiskt lockande Chelseagirls i biografen. Den blomprydda katalogen är trots – eller tack vare? – sitt enkla tidningstryck den bästa av Warholböcker: vi når kärnan i hans konst.

På Museum of Modern Art i New York 1989 – två år efter konstnärens död – såg jag en sakraliserad Warhol, ändlösa vita väggar med en lika ändlös mängd Warhol­ikoner, upphöjda till de kanoniska verk de då hunnit bli. Särskilt minns jag en minimal elektrisk stol, guld på svart botten. Man häpnade och vördade.

I valet mellan måtta och över­måtta har man nu på Moderna museet valt det senare. Och låt mig omedelbart säga att det är ­lysande gjort, det rör sig om en av de verkligt innovativa musei­utställningarna alla kategorier. Vi får en sinnrik kompaktversion av 1900-talets mest omfattande konstnärskap vid sidan av ­Picassos, hela 706 verk, varav åtskilliga är flera timmar långa filmer.

Särskilt filmerna, den konstart Warhol månade mest om, är de stora vinnarna. Med hjälp av sofistikerad hightech, dubbelsidiga bildskärmar och riktade ”ljud­duschar” kan besökarna smidigt passera ut och in i olika världar. Detta filmscape är utställningens centrum och har just den förströdda precision och sömngångaraktiga säkerhet som är Warhol. Hans idé om livet som film och reproduktionen, upprepningen som liv, tar gestalt på ett sätt konstnären själv knappast kunnat föreställa sig. Som flanör bland molnformade sittkuddar och tvåsidiga bildskärmar får man en ny kroppsuppfattning, man antar en ny sensiblitet. ”Så utför de stora konstnärerna sina kombinationer i en värld som kommer efter dem”, skrev en gång Walter Benjamin. Möjligheterna i Warhols visioner kan egentligen först nu förverkligas, tack vare digital­tekniken.

Något har förstås gått förlorat. Den underliga blandning av leda och förväntan man timme efter plågsamt lustfylld timme kunde uppleva i den mörka bion när filmerna var nya går inte att återskapa. Det överraskande i deras dramaturgiska svek och berättarmässiga undvikanden, och inte minst i deras överväldigande kroppslighet hörde 60-talet till, detta filmkonstens starkaste decennium. (Men de som vill kan se några av filmerna, bland andra mästerverket Chelsea Girls med sina distraherande dubbelbilder i museets bio.)

Warhol trädde in i konstlivet på allvar i början av detta dynamiska 60-tal. Skickligt utnyttjade han en glipa i kulturen som ingen riktigt observerat före honom: den mellan senmodernismens rena för litet, reklamens och masskulturens tomma för mycket. Hos många av modernismens talesmän har han varit oacceptabel. Jag hör för mitt inre öra Ulf Lindes dräpande ord ”den katatone dandyn Andy Warhol”, ord uttalade på ett föredrag förra året. Men det omdömet hade Warhol själv knappast invänt mot. För dandyn var hans medvetna persona. Att bara synas, aldrig verka. Och för att vara en som utåt sett odlade det orörliga och urskiljningslöst mottagande, var Warhol underligt produktiv. Hans livsverk är enormt och förgrenar sig labyrintiskt, det visar den aktuella utställningen. Och han fick otaliga andra att producera.

Warhols person var en del av hans konst. Eller ska man tala om hans icke-person? Med sin teatrala pose som den minneslöse, erfarenhetslöse och sitt ständiga sökande efter sig själv i bilder av sig själv hade han en aura av overklighet kring sig. Han verkar ha haft med sig den från början. Han är en av den amerikanska invandrarkulturens många begåvade outsiders, dessa främlingar från ingenstans som med sin kombination av känslighet och skådespelarkonst lyckats få omvärlden att se sig själv litet tydligare. Han är där en Chaplin för den andra och kallare halvan av 1900-talet, en kritblek Chaplin, till synes helt dränerad på energi. Och liksom Chaplin insåg han konstens underhållningsvärde, att den när den blir riktigt spektakulär också kan förmedla de mest obekväma sanningar.

För att knyta an till resonemanget ovan kunde man säga att sanningen hos Warhol är visionen om människan och kulturen som det tomma för litet. Att ingenting i livet och kulturen lyckas uppfylla de löften de ger, de förhoppningar de väcker. Den grund­tonen av besvikelse går att se som ett arv från romantiken – men hos Warhol saknar förhoppningarna och besvikelsen allt patos, all upprördhet. De förvandlas i stället till spegelvärldens ändlösa dubbleringar, till likhetstecknen mellan upphöjelse och förintelse, glamour och död. I grunden finns ingen skillnad mellan den elektriska stolen och Marilyn, ko­tapeten och självporträtten; de är ett och detsamma, som emblem för världens och värdenas och självets otillräcklighet. Warhol mötte denna otillräcklighet genom att acceptera allt som finns för att det finns och göra dekor, men också dokument av det. Man erinrar sig att orden dekor och dokument egentligen har samma språkliga rot. Det finns en oerhörd sorg i Warhols hållning. Men också ett slags nykterhet.

Carl-Johan Malmberg

kultur@svd.se