Ett fotografi från 1953 fångar henne vilande i soffan, hemma i Sussex. Det är en bild av en gränslös trötthet. Hon ligger på sidan, med ryggen vänd mot solljuset som sipprar in genom ett gallerliknande fönster. Fötterna är bara. Ett par slitna sandaler på golvet påminner om det förflutna nomadlivet mellan New York, Paris, Kairo och London.

1977, när Lee Miller gick bort i cancer, var hon bortglömd som fotograf. Först när sonen, Antony Penrose, besökte vinden i sitt barndomshem avslöjade lådorna med gamla negativ att hans deprimerade, alkoholiserade mor hade varit den gudomliga Lee – den amerikanska toppmodellen och Vogues krigskorrespondent i 1940-talets Europa. Lee Millers levnadsöde är häpnadsväckande. Någon har påstått att medan männen höll på att skriva surrealismens manifest var kvinnorna upptagna med att leva dem. På sätt och vis avspeglas detta både i Lee Millers historia och i hennes fotografier som visas på Mjellby Konstmuseum.

Presentationen är kronologisk. Den inleds med några bilder som ramar in Millers förflutna som fotomodell. Tidningskungen Condé Nast råkade passera förbi vid rätt ögonblick för att rädda henne från att bli överkörd av en lastbil på en av Manhattans trafikerade gator. Han var mannen bakom Vanity Fair och Vogue. Hon skulle snart bli modell för tidens mästerfotografer som George Hoyningen-Huené och Edward Steichen, som även uppmuntrade henne till att ställa sig bakom kameran.

Som fotograf växlade Miller mellan genrerna. Under sitt kärleksförhållande med surrealisten, konstnären och fotografen Man Ray i Paris experimenterade hon med fototekniken. Efter att deras vägar skilts öppnade hon egen fotoateljé i New York och fortsatte att skapa gåtfulla porträtt, nyskapande modefoton och jaga underfundiga motiv i vardagen. Mest anmärkningsvärda är dock hennes omskakande krigsreportage. I utställningen finns exempel på samtliga kategorier, men tyngdpunkten läggs på Miller som surrealist. Vinklingen är inte oväntad. Hon rörde sig i avantgardekretsarna i Paris och New York. Konstnärliga doktriner tycktes dock mindre viktiga. Istället visade hon ett sinne för att fånga absurda detaljer i omgivningen. Verkligheten var surrealistisk nog.

Bilderna avslöjar fotografens arbetssätt. Hon valde vinkel, sökte en inramning och koncentrerade sig på enskildheter. Kameran söndrade helheter för att framhäva fragment och hylla slumpen. Den skar vassare än kniv. I det lösryckta uppenbarades plötsligt gäckande tvetydigheter. Just detta motsvarade surrealismens sanna bildspråk. Från Millers fotografier stirrar husfasader som om deras loftfönster var väldiga ögon. Skulpturerna i kamouflagenätet eller ansikten med eldmasker blottar krigets surrealistiska tryne.

Porträttet i Hitlers badkar är en av de bilder som Lee Miller oftast förknippas med. 1945 bevittnade hon hur de allierade befriade koncentrationslägret i Dachau. Efter de omskakande fotopassen inkvarterades hon tillsammans med kollegan David E Sherman i Führerns övergivna våning i München. De fotograferade varandra. Den närmast symboliska tvagningen från förövarnas smuts påminner också om ett annat trauma i Millers liv. Sju år gammal utsattes hon för en våldtäkt och smittades med gonorré. Penicillin fanns inte. Sjukdomen behandlades istället med smärtsamma invärtes kurer och oändliga sköljningar. Bakterierna sköljdes bort till slut, de fasansfulla minnena aldrig. Det motsägelsefulla förhållningssättet till den egna kroppen, som både exponerades och förnekades på en och samma gång, skulle bli kroniskt.

1929 fick Miller i uppdrag att fotografera en mastektomi. Efteråt bad hon om att få det bortskurna bröstet. Hon bar det på ett fat genom Paris. I ateljén på Vogue placerades fatet på en servett med bestick intill. Två foton hade blivit tagna innan fotografen och den vidunderliga anrättningen upptäcktes och åkte ut på gatan.

Med dessa bilder skapar hon den chockverkan som surrealisterna efterlyste. Utställningen visar annars att även om Lee Miller inte alltid styrdes av surrealismens estetiska principer så var hennes bildspråk influerat av dem. Kvaliteten skiftar ibland, men Millers förmåga att använda kameran som förstoringsglas är enastående.