StockholmMed ”Elina” och ”Lejontämjaren” tändes efter åtskilliga mediokra år ett nytt hopp om svensk barnfilm inom mig. Angelägna ämnen som civilkurage och mobbning skildras här med värme, humor och lyhördhet för barnets situation. Men så kommer ”Lillebror på tjuvjakt” och jagar hoppet på flykten. Om dagens barn tycker att Rolf Husbergs nu femtioåriga filmer om Mästerdetektiven Blomkvist är töntiga kommer de att hårdhåna denna film. Och om deras föräldrar finner Husbergs filmer roligt gamla, kommer de på sin höjd le generat åt ”Lillebror på tjuvjakt”.
Jens (David Schlein-Andersen) och Lillebror (Daniel Bragderyd) ger sig ut på tjuvjakt. Foto: Scanbox
Här finns hela arsenalen av barnfilmiska grepp hemmahörande på 50-talet: idyllisering av barndomen, förljugna familjerelationer, busiga småpojkar, en killtokig storasyster, en klantig pappa, en bullbakande mormor och elaka bovar. Samt en osannolik historia som tar sin början i Lillebrors och hans bästis Jens favoritnöje; att spana på potentiella skurkar. När så Lillebrors pappa får jobb som säkerhetsvakt på ett leksaksmuseum kommer pojkarna en riktigt ruskig liga på spåren. Men naturligtvis är det ingen som tror dem och snart går det mesta åt pipan: pappa mister jobbet och storasyster sin pojkvän, Lillebror får utegångsförbud och deras älskade hus måste omgående säljas. Bara två 10-åriga gossars påhittighet kan rädda situationen…
Förutom ett manus som måste hittats längst in i Svenska Filminstitutets arkiv för refuserade alster och medelmåttiga skådespelarinsatser (jodå, Kjell Bergkvist och Inga Ålenius kan sina saker) bjuder ”Lillebror på tjuvjakt” på riktigt taffliga missar för den petige, såsom fullt dagsljus klockan fyra på julaftons eftermiddag och vårfåglar som sjunger för full hals i december. Gå och se (om) ”Elina” i stället.
