Stockholm
Sportfilmens dramaturgi, i synnerhet i genrens amerikanska varianter, ser ut så här: underdogs kämpar i motvind, vänder oddsen, stöter på motgång men triumferar i slutminuterna. Engelska The damned united anspelar slugt på våra förväntningar men vrider utvecklingen och använder sportens drama som bakgrund till ett personporträtt.
Filmen handlar om den engelske fotbollsmanagern Brian Clough (Michael Sheen) och de mytomspunna 44 dagar 1974 då han med katastrofalt resultat ledde Leeds, Englands då bästa lag. I tidshopp ser vi karriären ta fart och får en inblick i Cloughs drivkrafter med fokus på relationen till hans högra hand, talangscouten Peter Taylor (Timothy Spall).
Det spelar ingen roll om man vet vem Clough var innan man ser The damned united – eller för den delen bryr sig ett skvatt om fotboll. Här tecknas även för oss sportanalfabeter en bra bild av en driven karriärist, en ungtupp i ett konservativt England fullt av gamla män med ännu äldre värderingar. Clough må inte ha haft Beatlesfrisyr, men hans mun- läder var minst lika smort som Mick Jaggers.
Han inleder sin karriär i Leeds med att sitta i lokal-tv och förklara att lagets förre manager, den då avgudade Don Revie (Colm Meaney), hade varit en dålig fadersfigur och att Leeds spelade ful fotboll för att de var missnöjda.
Clough spottade ur sig fler one-liners per minut än hans lag tacklade motspelare och filmen tar väl tillvara på kaxigheten. (Min favorit: Jag är kanske inte landets bästa tränare, men jag är på Topp-1 listan). Sheen är med sin framtoning – en road blick och ett tandleende som gjorde honom till en bättre Tony Blair än Blair själv i The Queen – som klippt och skuren i en film som handlar om att lära sig ödmjukhet: när luften väl går ur ballongen blir hans ansikte ett extra utropstecken.
The damned united är på många sätt besläktad med den brittiska miniserien Red Riding från 2009 – den bästa tv-serie som ännu inte visats i Sverige. De utspelar sig i samma trakter vid samma tid och bygger på böcker av David Peace, böcker som skärskådar förändringar och konflikter i norra England under 1970-talet.
Det förenande i adaptionerna är förutom ett brittiskt skådespelarstall av bästa slag – folk som ser ut som om allt baconfett ska ge dem hjärtinfarkt – miljöskildringarna. Liksom i tv-serien har man minutiöst återskapat en nordengelsk färgskala à la 70-tal: från uringult till bajsbrunt med inslag av öststatsgrått – oavbrutet filmat genom moln av cigarettrök. Närbilder på detaljer, kroppsdelar, tablåer – som när Clough ställt fram ett äpple och en askkopp till varje spelare i omklädningsrummet – är lika viktiga och snygga som scenografin.
Kanske kan man hoppas på att The damned united, som visar att även nederlag i sportens värld kan bli utmärka filmer, en dag tjänar som inspiration för en svensk regissör som ger sig på att berätta om Lasse Lagerbäck.
