I en mästerlig prolog får vi möta en grupp människor i en barrikaderad bondgård. Först råder tystnad, mörker och skenbar trygghet. Men spänningen och obehaget skruvas sakta åt, och när en jagad pojke plötsligt dyker upp utanför huset tippar allt över i ett blodigt kaos.

I ett Storbritannien där myndigheterna experimenterar med biologiska stridsmedel har man odlat fram ett virus som gör den smittade bokstavligt talat galen av ilska. Genom ett misstag sprider sig viruset blixtsnabbt ut från labbet, och har snart mer eller mindre utplånat hela öriket. Den historien berättades i Danny Boyles 28 dagar senare, då en man vaknar upp på ett sjukhus i ett till synes helt öde London.

28 veckor senare beslutar USA att det är dags att börja återbefolka landet. Tiden anses tillräcklig för att alla smittbärare ska ha svultit ihjäl och inte längre utgör något större hot. Trots det så är det militären som sköter operationen, med hög beredskap. Men när smittan oundvikligen åter bryter ut räcker det inte långt.

När föregångaren 28 dagar senare kom räknades den av många som en zombiefilm, trots att de smittade inte var levande döda i egentlig mening. Samma diskussion går att föra om den nya filmen, men oavsett om det rör sig om zombies eller inte så är influenserna från George Romeros Night of the Living Dead och The Crazies uppenbara. Båda filmerna handlar om plötsliga epidemier, den förra en zombiesmitta, den senare ett misslyckat biologiskt vapen med ungefär samma sjukdomsbild som i 28 veckor senare.

Det handlar om en sorts skräckfilm som bryr sig mindre om monstren och mer om att skildra hur människor agerar när de utsätts för kritiska situationer. Allt dras till sin spets, och mänsklig svaghet eller otillräcklighet får livsavgörande betydelse. Och till slut visar sig det största hotet alltid komma från dina medmänniskor.

Den svartsynta samhällskritiken ligger som en olycksbådande underton genom hela filmen, och ger de många spektakulära actionscenerna ett oroande djup.

Men det mest skrämmande av allt är ändå att historien inte på något sätt känns orealistisk.